Djungelskoj med den vandrande blånaden

Recension: Fantomen – brädspelet 

Ett outtalat nyårslöfte är att jag ska försöka spela mer och fler brädspel under 2016, för det är onekligen något som är rackarns trevligt och sketsköj.

Min kompis Jimmy inhandlade Alga-spelet Fantomen för ett tag sedan och jag såg mycket fram mot att testa detta spel. Spelet är ganska ovanligt. Det sägs att det togs ur produktion för att det var för krångligt. Reglerna är skrivna med mycket och liten text på insidan av locket som brukligt i Algas  spel. Fler regler och värre än Drakborgen kan det väl åndå inte vara, tänkte vi. Det var det inte heller. Storyn är att president Luanga, Fantomens polare i det påhittade landet Bengali, är kidnappad av elaka Shingpirater. Spelarna (Fantomen) måste hitta – och frita – honom.

Spelplanen består av en stor och stilig Bengalikarta som delats in i ett rutormönster. Jag kan nästan sätta en slant på att det är samma karta som folk skrev till Fantomklubben och ville ha när jag läste Fantomen back in the days. Alla ville ha den där kartan… Vad skulle de egentligen med den till?
Kartan är snygg och detaljerad och har många spännande platser från Fantomen-serien – som dock helt saknar betydelse för spelet. Det är endast ett fåtal paltser/rutor som har specialfunktioner, till exempel Morristown med sina Morristown-kort.

Djungeltrumman heter de viktigaste korten i spelet, vilket är klockrent inte minst tematiskt. Det är dessa kort man samlar på och det är med dem man vinner, kan man säga. Här odlas också spelets tematik effektivt. Gamla djungelordspråk ger t.ex Fantomen styrka utöver det vanliga. Och stöter man på fientliga stammar med urinvånare är det oftast bättre att försöka bli vän med dem än att ta till strid. Naturligtvis har man som Fantomen både Hero och Devil vid sin sida.

När man lokaliserat presidenten ska alla spelare ta sig dit och försöka frita honom från de onda Singpiraterna. Det är lättare sagt än gjort. Här kan det vara lite strategi att vänta lite istället för att kasta sig huvudstupa in i striden.

Men förr eller senare lyckas en Fantom eliminera de sista hindren och frita Presidenten. Här kommer spelets tvist. När den spelare som lyckats frita presidenten eskorterar denne förvandlas de övriga spelarna till banditer – som ska försöka förgöra Fantomen och själva sno Presidenten.
Det kunde vara en snygg tvist som snabbt kunde vända på steken, men tyvärr är Fantomen brutal over power och svår att övermanna för banditerna…

Det är ett snyggt spel och det följer serien ganska väl. Det enda flummiga är möjligtvis det att alla spelare är Fantomen (det finns bara EN Fantomen jö!) i spelets första del. Tematiskt, klart godkänt. Spelmässigt, dock rätt käst. Käst men kul spel. Betyget landar därför på tre skallar eller vandrande blånader.

skalleskalleskalle

PS. Cred till Alga som fortfarande har reglerna som .pdf på sin webbsida!

Det här inlägget postades i Ångestspel, Nörderi, Recension. Bokmärk permalänken.