Fabricerade illusioner…

Jag köpte en bok om andra världskriget på bokrean som jag har informations-knarkat den på lediga stunder. Idag tittade jag på Rädda menige Ryan igen, till följd av det. Visst, det skänker mervärde att ha nyligen läst på om den historiska bakgrunden till händelserna i filmen.
Men samma känsla som jag kände när jag såg filmen på bio när den kom, kände jag nu. Det förbryllar mig.
Problem: Det känns inte 40-tal. Det känns 90-tal! Och det irriterar mig.
De har säkert en budget större än ett litet afrikanskt lands samlade BMP. De har autentisk rekvisita, vapen, tanks, likdockor och ruinstäder. Varför vacklar ändå illusionen? Varför köper jag den inte ? Är det för att soldaterna är kända Hollywood-skådespelare? Är det för att soldaterna pratar som de gör, modern amerikansk engelska? Är deras frisyrer fel? Något är fel. Vad?

Har jag blivit hjärntvättad av filmvetenskapen på högskolan? Nej, det går faktiskt bort eftersom jag minns samma att jag tänkte samma sak första gången jag såg filmen, på bio på gymnasiet.
Jag kanske tänker för kritiskt? Kanske är det ett sätt att distansiera sig från det extrema våldet? ”Det är ju bara en film…” Det kan vara så. Men jag tror att det har att göra med hur man kan relatera och tillämpa också.
Jag vet inte hur 40-talet var och jag kan aldrig få en verklig bild. Det enda som finns är gamla svartvita fotografier där alla ser bistra och uppradade ut. Mitt ”titthål” mot det förflutna visar upp en statisk, tråkig och färglös fabricerad verklighet.
Jag är reducerad till att tro på skapade illusioner för att se ett levande 40-tal.
Lika lite som jag kan förstå eller relatera till krigets totala vansinne och kaos kan jag relatera till 40-talets ”vardag”.
Min farmor var i min ålder på 40-talet och kan relatera filmbilder till verkliga minnesbilder från en relevant tisdepok. Inte för att hon var i närheten av kriget eller har nåt intresse av att se en krigsfilm… Det är inte heller min poäng. Vad jag menar; erfarenhet att relatera historien till verkliga upplevelser. Jag är född 1980. Jag kan egentligen bara relatera till 80, 90 och 00-tal. Kanske möjligen lite daterat 70-tal i form av orenoverade intrörer och gamla bilar… Men det är egentligen allt. Vi som är hyfsat unga nu har helt enkelt missat ett häftigt (och skrämmande våldsamt) århundrande.
Man kan inte återskapa historien. Men en historisk film har ju som ambition att återskapa en hållbar illusion av dåtid.
Vad jag är rädd för är att den moderna filmen försöker skapa en för renpolerad yta och missa det som verkligen betyder något. Stämning. Illusion. Som man säger, suspension of disbelief. Jag vill blir lurad. Jag vill sugas med. Det finns filmer med mindre budget, sämre rekvisita och okände skådisar som man faktistk levererar mer på den fronten.