När vi drabbade samman var det först ursinnigt och frenetiskt. Det hade funkat hittills. Men den här gången funkade det inte med kraft och ren A-bunching… Hon fullkomligt mosade mig. Gång på gång.
Bad girl såg inte mycket ut för världen. Hon knäckte nackar på sina henchmen mest på lek, men jag tog det ändå mest som en gimmick. Bad girl bara ännu en mangapastisch som stod i min väg. En karaktär man skrattar åt, besegrar och glömmer. Men skenet bedrog. Hon visade sig vara blixtrande dödlig. Hon låtsades gråta, sparkade undan benen på mig och dunkade mig med baseballträt tills jag låg orörlig. Instant kill.
När jag överlevde lite längre in i fighten fann jag att den första halvan bara hade varit förspel. Med fickplunta och zippo-tändare satte hon eld på sitt baseballträ och slog det i marken med en fruktansvärd kraft. Samma vapen. Dubbelt så dödligt.
Långsamt gick det upp för mig att det krävdes mer.
Vi mötes på nytt. Vi granskade varandra likt två hungriga pantrar. Kalkylerade. Bidade vår tid. Vapnen drogs och möttes i en gnistkaskad. Jag kämpade tappert. Jag bet i sten.
Jag vilade ett värkade targeting-finger någon dag. Vi möttes igen. Jag var mer avvaktande och beräknande. Återigen bet jag i gräset. Och igen. Och igen. Varje rond var i stort sett likadan. Först succé. Sedan instant death.
Ny dag, nytt möte. Likt två trötta boxare gick vi rond på rond. Alltid samma resultat. Bra, men inte tillräckligt. Bad girls eldtillhygge var övermakt per definition.
Under våra många möten lärde jag mig finslipa varje attackrörelse. Jag lärde, mig att se hennes mönster och var luckorna i hennes försvar fanns. När de dödliga oblockbara attackerna kom gällde det att vara på avstånd. När man fick chansen fick man inte missa den. En enda gång.
Bad girl tar titeln som den tuffaste bosskampen någonsin. I dagar har vi cirkulerat runt varandra och mätt våra krafter. I dödsdans. Ett vackert vansinne.
Det tog dagar av träning, vila och utvärdering innan det gick vägen. Men nu är det bara en kamp kvar i NMH.
Var ska det sluta?