Lyckad återvinning!

Recension: The Madolorian, sä 1, TV-serie (Disney+)

Nu har jag äntligen haft tid att titta på Star Wars TV-serien The Mandolorian… Bättre sent än aldrig. Det är bara att kapitulera och klämma in i i hyllningskören. För The Mandolorian är fruktansvärt bra. Till den milda grad att jag blev överkörd och manglad på kuppen. Det har nästa gått inflation i Star Wars för oss gamla fans… Nya filmer har plötsligt stått som spön i backen. Kvaliten har varit varierad. Men det här har faktiskt fått mig att peppa på Star Wars igen…

Handen på hjärtat… De nya filmerna har inte så varit speciellt bra. Jag var på hypetåget med The Force Awakens. Jag försvarade The Last Jedi med en dåres envishet. Jag ville så gärna att den skulle vara bra. Innerst inne kände jag ett stråk av besvikelse inför att jag inte kände igen de gamla karaktärerna när t.o.m Luke Skywalker blivit en surgubbe. Till sist landade jag i att The Rise of Skywalker var ett haveri av olika viljor och omskrivna manusversioner och viljan att göra alla nöjda gjorde ingen nöjd.
Förutom den nya triologin har vi fått spinoff-filmer. Ett bra koncept på pappret. Sisådär i praktiken. I sämsta fall är de känts som clipshows eller fanfilmer på Youtube – som kollage/remixer av sånt vi sett tidigare (Rouge One) eller levererat onödig backstory till saker vi egentligen inte vill veta (Solo-filmen).

Men TV då. Funkar Star Wars på TV? Mer tid att utveckla karaktärer och längre skeenden. Jadå. Bra och bättre, än väntat. Oväntat bra. Som handen i handsken.

Det skiner igenom att de som skapat den här serien har haft en passion.

Med risk för att låta klyschig. the Mandalorian känns som de gamla filmerna, de från 1979-1983. Detta, om något, är väl att betrakta som de lite äldre Star Wars-fantasternas heliga graal. Denna vurm för historien, detta nostalgi-ok, har på gott och ont gjort Star Wars-fansen lika stelbenta som en IG-droid… Men jag vågar säga att The Mandalprian levererar det vi egentligen ville ha i The Phantom Menace och tyckte att vi nästan fick i Revenge of the Sith och The Force Awakens… Den där känslan av att återvända till de filmer vi kanske älskat mest av allt. Det är först nu vi har kommit hem.

Man fullkomligt älskar när man känner igen saker i the Mandalorian. Och det gör man. Små detaljer. Likt en remix på en bra rocklåt. Allt är skitigt och ruffigt. Sättet berättelsen berättas på, perspektivet och figurerna är helt nya. Inramningen och scenografin välbekant. Det är kul och kreativt att vara ett SW-fan igen. Att sitta och känna igen sig. Dra referenser till det förflutna, men dras med i nya berättelser mot en bekant bakgrundfond.

Den stenhårde och fåordige prisjägaren Mando och den gulliga side-kicken The Child, av internet meme-döpt till Baby Yoda, fungerar oväntat bra. De väger upp varandra, på något konstigt vis. The Mandalorian himself enbart hade blivit en för endimesionell hjälte, på något sätt han. Han behöver någonsting att bry sig om, en följeslagare som är svag och behöver beskydd, men ändå kraftfull när det verkligen krävs. Detta sätt att balansera karaktärer är något Star Wars missat.

Avsnitten skildrar kortare isolerade händelser – äventyr och uppdrag – i en prisjägarens liv. Påfallande likt rollspelsäventyr man spelat i Star Wars-galaxen. Och det uppskattas. Man får lite mer den lilla människans perspektiv och ”realism” (konstigt begrepp att prata om, mitt i all flängd rymdopera…) Ett avsnitt handlar till exempel om att en stam ärhotade av en fientlig stam som har bättre vapen och en beslagtagen AT-ST-walker fråån kriget. Man förstår att en enda AT-ST stridsfordon är ett reellt hot som man måste bekämpa för att besegra. Det skulle kunna vara en typisk plot i ett äventyr om man spelade rollspel i Star Wars-universat.

Musiken, som är genomgående helt fantastisk klingar lika delar Sgergio Leones spagetti-western och rymdopera, är gjord av någon med det svenskklingande namnet Ludwig Göransson. Orelaterad men rolig anekdor: Kosymdesignern heter Joseph Porro.

Det är kul och kreativt att vara ett SW-fan igen. Man sitter och myser, känner igen sig, drar referenser till det förflutna i allt det nya som är jättehäftigt. Det känns om The Mandalorian är det bästa som kunde hänt oss fans.
Därmed… Fem skalper till denna fårordige prisjägare. This is the way.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.