Några ord om horkarlsmyntet och konstens roll i samhället

Karl Fredrik Mattsson trädde fram idag och berättade om ”horkarlsmyntet”. Han ville förbli anonym, men journalisterna hade letat upp honom. Vid lunchtid gav han en ganska meningslös presskonferens i Kulturhuset i Stockholm.
Jag har vädrat mina åsikter i frågan på Twitter under dagen, men insåg att det utrymmet inte räckte till på långa vägar. Jag får skriva ett blogginlägg istället, för att få fram vad jag vill säga i frågan.

Karl Fredrik tryckte på att han var amatörkonstnär. När jag tänkte på det funderade jag på vilka värderingar som ligger bakom? Måste man vara ”proffs” för att göra ”riktig” konst? Nej, menar jag. Jag har sett mycket bra konst komma ur människor som inte anser att de gör konst alls.
Dessutom: Gör man något som startar ett mediadrev och som hamnar i blickfånget för ett helt land så är man snarare proffskonstnär, kan man tycka?

Serieteoretikern Scott McCloud förklarar vad konst är genom att exemplifiera stenåldersmänniskan som sitter och sjunger eller ritar figurer med en pinne i sanden. Gör man något i syfte att vara underhållning, förströelse, distraktion etc. gör man konst. Ska man värdera konst måste man möte en publik. Möjligen kan en publik, utifrån sina preferenser, säga vad de anser vara amatör respektive ett proffs i arbete.

Och det här med att inte prata om det man gör med motivationen att ”verket får tala för sig själv”. Verket har talat för sig själv. Men konstnären har chansen att tillföra det något. Man förstör inte något genom att prata om det.
Ingen tror att jag är fotbollsproffs om jag går ut och latchar med en fotboll men OM jag skulle starta ett mediadrev pga. jag latchar med en fotboll gör det att jag är i en position där jag får prata fotboll. Anser jag.

Är det en konstnärs plikt att tala om sina verk? Jag tycker det. Man är helt enkelt skyldig för sina handlingar och gör man något som väcker debatt uppnår man någonting. Det är då den lilla människan kan göra skillnad. Däri ligger konstens storhet. Vi har en yttrandefrihet att använda. Vill man inte nå en publik och väcka reaktioner sysslar man inte med skapande. Och tycker vi att ”bra” konst skapas av ”proffskonstnärer” och förminskar oss själva till amatörer – då är vi på riktigt djupt vatten.

Har jag rätt?

Det här inlägget postades i Politik, Skapande/konst. Bokmärk permalänken.