Tredje generationens förbannelse

Vidare om Xbox One, nu när nyhetens behag har sjunkit in lite grann. Världen är faktiskt inte så imponerad av den intelligenta digitalbox som Microsoft säger är framtiden. Men spelen då?, säger folk. Vi skiter väl i TV och film! Det kan vi redan kolla på. Ge oss some awesome next generation gaming FFS!!

Det börjar redan surras om den tredje generationens förbannelse och att Microsoft nu eventuellt får känna på den sleven. Nintendo upplevde förbannelsen med Nintendo 64 (Som var nyskapande och skitbra, men sålde ganska dåligt), SEGA med Saturn (som var bra för sin tid, men kasst byggd och omöjlig att utveckla vettiga spel till) och Sony med Playstation3 (som fick en knagglig start för att den var för dyr och rätt kassa premiärspel).

Intressant tanke. Vad tror ni?

Publicerat i Digital underhållning, spel | Kommentarer inaktiverade för Tredje generationens förbannelse

Ingen lek längre – En dokumentär om Ångestspel

För en tid sedan satte jag ihop den här dokumentären/bakomfilmen om de 6 första Ångestspel-avsnitten. Den heter Ingen lek längre och är 20 minuter lång. Den innehåller en massa prat av mig och Jimmy, lite bakom-kulisserna och en sprillans ny intervju med den populära bikaraktären Monokron-Mario (som gestaltas i röst av min gamle parhäst Christopher). Jag tycker dokumentären blev rätt bra.

Från början hade jag tänkt göra dokumentären DVD-exklusiv men sen kom jag på att det var en ganska beige idé… Det är ju på Youtube publiken finns. Inte precis smart att ge 99,5% av publiken fingret liksom. Jag gör ju inte precis Ångestspel för att tjäna pengar och jag orkar inte distribuera DVDs i någon större omfattning .

Ett delmål jag haft med Ångestspel är tio färdiga avsnitt och det är faktiskt ganska nära nu… Avsnitt 9 0ch 10 är i produktion. De kommer att dröja lite, för de är både ganska tunga när det gäller special effects och sånt tar som bekant tid.

Publicerat i Digital underhållning, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, spel, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Ingen lek längre – En dokumentär om Ångestspel

Tankar om Xbox One

Nu har tiden för nästa generation spelkonsoler onekligen kommit. Till sist blev det så. Den nuvarande generationen har varit ovanligt seg och livskraftig. Det var typ 2005 sedan senast. Men det finns anledning till det. Jag är fortfarande imponerad av grafiken i nya Xbox 360-spel. Det är inte så man känner att generationen är lastgammal och att det nya behöver komma. Faktiskt.

Vad har hänt hittills då? Ja. Inte mycket. Nintendos Wii U är har mer än ett halvår på nacken, den har sålt kasst och för ett par dagar sedan visade Microsoft upp sin next-gen-maskin Xbox One. Att Sony har en PS4 på väg är även solklart.

Först namnet. Jag gillar konsolnamn. Det har cirkuler rykten länge. Xbox 720 och Xbox Durango har varit livskraftiga rykten. Tacka Gud att det inte blev Durango, säger jag! Ett sent och populärt rykte var namnet Xbox Infinity. Det hade varit klockrent! Xbox 360 var ”hela varvet runt” och uppföljaren var mer; Den kunde vara precis allting. Symboliskt. Starkt. Snyggt. Komplett med logo i form av en liggande 8:a.

Men nu blev det ju inte så.

Xbox One
– som namnet slutligen blev – är väl ingen katastrof… Inte heller bra. Jag hoppades lite på Xbox Three, alternativt Xbox 3, som därmed kunde låtit lite ordvitsigt som ”Xbox Free”. Jag tänker att det skulle anspela på ”freedom”, men inser att det låter som att allt är gratis. Det är inte så Microsoft vill ha det. Men Xbox 3 hade både varit ett snyggt och logiskt namn. Det är ju den tredje Xboxen! Xbox One säger att det är den första! Det är bara fel!
Det hade varit bättre att kalla konsolen kort och gott Xbox – det var också ett rykte ett tag – just eftersom det ändå är vad folk säger. Dessutom vill ju Microsoft att man ska tilltala sin box med namnet Xbox som kommando.

”Xbox – play game!”
”Xbox – play movie!”
”Xbox – go home!”

Alla utom Microsoft verkar förstå at det är både enklare och smidgare att trycka på en knapp än att prata högt och hurtigt med sitt TV-spel… Men det är en annan historia.

För att vara en presentation av nästa generation var det ärligt talat ett stort; jaha…
Det verkar som folk hade förväntat sig lite mer fokus på spelen och inte på att yta TV-kanaler snabbt och röststyrt. Och med all rätt! Vi har redan för många TV-kanaler vi inte tittar på, röststyrning vi inte vill använda, Kinect-skit vi inte vill ha och vi byter redan kanal på nolltid med ett knapptryck!

Xbox One-visningen öppnar faktiskt, för första gången för mig, dörren för att det kan bli en Sony-konsol nästa gång. Visar sig PS4 vara en prisvärd renodlad gamermaskin så snackar vi… Det var en smula otippat. Jag var 100% inställd på ännu en Microsoft-konsol. Xbox360 är nog den bästa konsolen jag haft. Jag är toknöjd med den. Men om Xbox One blir en skitdyr digitalbox med massa röststyrt tjofräs och Kinect-tramseri-deluxe – då skiter jag nog i det. Faktiskt.

Publicerat i Digital underhållning, Nörderi, spel | Kommentarer inaktiverade för Tankar om Xbox One

De lavande döda…

Recension: The Walking Dead The Game (Xb360)

De lavande döda var ett stående skämt vi körde när jag gick på serietecknarskolan i Hofors. Det var en felstavad fras från baksidan av en dassig House of horror-utgåva av någon dassig skräckfilm på VHS. Jag minns tyvärr inte vilken film det var. Tror det var något italienskt. Naturligtvis med de levande döda, men Tryckfelsnisse hade varit framme och spelat ett spratt.

I populärkulturen har zombies var inne i ungefär tusen år. Jag var så trött på hasande gång och beväpnade hjältar i postapokalyptiska städer. Jag tyckte konceptet var uttjatat till leda redan för tio år sedan. Men sen kom The Walking Dead, utåt sett ännu en hjärndöd zombie-grej. Jag gav TV-serien en chans. Eftersom min kompis Jimmy medverkar i Apart Förlag som ger ut The Walking Dead – den tecknade serien – på svenska har jag gett även den en chans. Sen var jag fast.

Det som gör TWD suveränt är att det fokuserar på allt utom zombierna. De vandrande döda är egentligen bara kitschig rekvisita i en värld som gått åt skogen. De är del av fonden för den sönderslagna världen. Och handen på hjärtat… Gillar vi inte filmer som Star Wars, Bladerunner och Mad Max för världen de erbjuder? De blir liksom ett fönster mot något annat. Eskapism. I Mad Max är handligen skit samma. Jag minns inte ens vad filmerna handlar om. Jag skulle älska att se vilken film som helst som utspelar sig i en Mad Max-värld.
Det är levande människor som utgör de verkliga hoten i TWD, inte zombierna. Det är som taglinen säger. Fear the living. Fight the dead.

Varför svamlar jag om detta? Jo. Jag har spelar The Walking Dead. Spelet. The Walking Dead The Game. Jag hade aldrig plockat upp det om det inte hade fått så infernaliskt bra recensioner. Det sades vara förra årets bästa spel. Dessutom släpptes det nyligen i samlad form i ask för fullt överkomliga 350 kr, så varför inte ge de lavande döda en chans?

TWD är ett annorlunda spel. Det är nästan mer interaktiv film än ett spel. Jämför det med Super Mario Bros och du får nästan problem att hävda att det är ett spel du spelar.
Tankarna går till gamla Resident Evil-spel där kameran är statisk i kombination med gamla skolans äventyrsspel. Även problemlösningen påminner om RE-serien, när den är som mest hjärndöd och linjär. Spelmomenten är sådär, ärligt talat. Du kan ofta bara göra en sak och när det hettar till handlar det bara om att hamra in Quicktime events på kontrollen.

Det bör sägas också att handlingen inte har något med serien eller TV-serien att göra. Det är vad alla uppföljare borde vara – en annan berättelse i samma värld som följer andra överlevare.

Men handlingen. Handlingen. Ja. Jösses. Den berör. Det är i sanning få spel som gör det. Det ens få som har en handling värd namnet. Jag kan komma med en lång utläggning om vad som är fel med handlingen i spel, men kort sagt är det att man spelar spel över en längre tid och att minnet sviktar. En enklare handling som fungerar som motivation räcker oftast. Jag minns knappt vad Mass effect 2 och 3 handlade om, ärligt talat.

Stundtals påminner upplevelsen av att spela TWD om Shenmue. Det är ett gott betyg. Sedan jag började spela TWD är det det enda spel jag har velat spela. Det var länge sedan jag upplevde ett liknande sug efter att spela färdigt ett spel. Det är ett gott betyg. Men samtidigt känner jag viss oro. Är interaktiv film med nedprioriterade spelmoment det enda som kan utveckla narrativet i spelberättande. Det vill jag inte tro.

Publicerat i Digital underhållning, Recension, spel | Kommentarer inaktiverade för De lavande döda…

Retrospelmässan var nice!

Oj! Jag glömde visst skriva något efter Retrospelmässan förrförra helgen! Trodde jag hade gjort det. Man skriver så mycket i så många sammahang ny för tiden. Facebook, Twitter, G+… Det är inte bara jag som trappat ner på bloggandet, har jag märkt. Sociala medier i alla ära. De är skitbra. Men de behöver inte äta upp allt annat och bara lämna smulor kvar.

Här är min loot, som kidsen säger. Jag köpte Dreamcast-boken Drömspel och Nes-boken 8 bitar på 80-talet. Jag kompletterade upp med 2 st Nintendo Magasin som jag saknade i samlingen, köpte plastskyddsboxar till Nes-spel och la rabarber på 4 st ångestspel – samtliga till Nes. Simon’s Quest, Silent Service, Back to the Future och Top Gun.

Mässan var nice, men kön var mördande! Jag kom tjugo minuter innan mässan öppnade och fick köa 75 minuter. Vissa köade så längde som tre timmar, visst.

Publicerat i Nörderi, spel, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Retrospelmässan var nice!

Jag åker på Retrospelmässan!

Imorgon är det Retrospelmässa i Göteborg. Jag ska vara där! Skitkul, ska det bli. Det ska även bli skitkul att hälsa på Martin och Mella och titta på den nya lilla människan Mateo.

Jag planerar att promota Ångestspel i Retrospelmässan i det tysta. Jag har inget bord eller något sånt. (Det är ärligt talat rätt skönt att slippa. Har ju nyss varit på SIS och nött bord och odlat ego.) Däremot har jag med mig flyers, buttar och pyrfärska DVDer med Ångestspel volym 1 som innehåller de 6 första avsnitten av webbserien tillsammans med extramaterial i form av en helt ny 20 min bakomfilm. Jag tänker såhär: Om någon känner igen mig och stannar och snackar går det bra att köpa DVDn för 50 kr alternativt byta till sig den i utbyte mot ett ångestspel.

Publicerat i Digital underhållning, Nörderi | Kommentarer inaktiverade för Jag åker på Retrospelmässan!

SIS13-rapport

Hemma efter en krävande helg med SIS, eller Stockholms Internationella Seriefestival. Som vanligt efter en mässa eller festival är man helt mör i kroppen, fast man egentligen ingenting gör. Mest sitter man. Fast man äter för lite, dricker för lite, sover för lite och misssköter kroppen på säkert ännu fler sätt.

Årets SIS var riktigt lyckad! Den tangerar förra året och var kanske till och med bättre! Fantastiskt kul att träffa folk med samma smala nördiga intresse. Det händer faktiskt nästan bara på SIS. Många bekantskaper har man bara flyktig kontakt med på Facebook eller Twitter under resten av året.

Millroad-DVDerna jag hade med gick som smör i solsken. Jag skulle haft med fler! Speciellt The Shadow Out of Time var det drag på. Det är tydligt att Lovecraft-fandomen är stark i Stockholm, eller bland seriefolk över lag.

Ångestmannen i fanzineform sålde bra under hela festivalen. Nogi och Besköddarna – som båda fantastiskt nog var nominerade till Årets fanzinepris 2012 i Seriefrämjandets tävling – hade det knackigare. Men något exemplar då och då rullade iväg. Jag tror jag sålde kring 40 fanzines… Kanske ännu fler. Enstaka böcker och Ångestmannen-figurer skeppades också. Det kom till och med Dreamcast-fans som glatt plockade upp mina hemmagjorda Dreamcast-merchendice!


Nästan det bästa som hände var orden från bordsgrannen, när hon sa; Det märks att du får mycket uppskattning för det du gör. Och då slog det mig… Det får jag faktiskt! Alla som kom förbi bordet och stannade var glada och nyfikna. Många köpte serier av mig för att de gjort det tidigare och gillat det. Många plockade upp Ångestmannen av spontan glädje av namnet eller tecknarstilen. Det finns folk som gillar det jag gör och jag är faktiskt ganska ensam om det jag gör. Det känns fantastiskt bra. Att någonstans nå fram.

Publicerat i Fanzines, Nörderi, serier | Kommentarer inaktiverade för SIS13-rapport

En ovärd resa…

Nu har jag sett The Hobbit. Äntligen. Och tyckte jag om den? Nja. Nä. Inte speciellt.

Låt mig klargöra första att jag har läst boken och gillade den inte speciellt mycket. Jag gillade inte Sagan om Ringen-böckerna heller. De gick an. De gjorde sig, enligt mig, bättre som filmer. Det är möjligt att The Hobbit också gör sig bättre som film. Med då tänker jag en film. Möjligen två. Nu drar man ut fanskapet i tre filmer! Det blir nästan parodiskt utdraget. Första kapitlet där man egentligen bara sitter och fikar dras ut till 40 min film!

Precis som i boken drar Bilbo iväg på äventyr med trollkarlen Gandalf och femtioelva dvärgar. Dvärgarna heter saker som Torin, Borin, Klorin, Kloin, Bling, Kling och Klang. Intresseklubben antecknar alla namnen. Jag undrade hur man skulle kunna hålla ordning och se skillnad på alla dvärgar och mina farhågor besannades. Det gör man helt enkelt inte.
Hela berättelsen är en sorts ambitiös förhistoria till Sagan om Ringen. Bland annat får man reda på hur Bilbo fick tag på ringen och hur det gick till när han överlistade Gollum.

På många sätt känns det som en film för LotR-fansen. Man blandar in mycket som inte har med boken att göra men som anspelar på LotR. Gandalfs polare Radagast med fågelskit i håret och Saruman dyker upp bland annat. (Man får reda på att Saruman tror på kraft och makt och Gandalf mer på hjärtat)
Det är förstås smart, eftersom det är föregångsfilmerna som ger den här filmserien existensberättigande. Det finns många scener där det rabblas lustiga namn som är väldigt roliga, men jag är inte säker på att de är menade att vara det.

Den bästa fantasyfilmen är fortfarande Conan the Barbarian med LotR-triologin som god tvåa. The Hobbit når i sina bästa stunder LotR-nivån, men är ärligt talat ganska seg och ganska menlös.
Ärligt talat… Det är ungefär samma story en gång till, fast mer ospännande.
Fans av LotR-filmerna ska naturligtvis se den, men övriga behöver inte göra sig besväret. I min värld blir det det här betyget. Välgjort och skitsnyggt, men ganska som helhet ganska tråkigt.

Publicerat i Film | Kommentarer inaktiverade för En ovärd resa…

Något i hästväg

En kompis dotter kom hem med den lilla skapelsen här från dagis. På frågan vad konstverket föreställde svarade den lila tjejen ögonblickligen; En häst.

Tänk vad begränsade vuxna är i sin fantasi! Det är svindlande. Jag var tvungen att göra en hyllning till denna häst. En fanart. Jag satte min seriefigurscowboy Tålöse Jim på ryggen på denne springare och hoppla!

Hästar är skitsvårt att rita. En förenklad häst är lättare. Det är stort att en treåring förstår och behärskar kubismen.

Publicerat i roligt och allmänt ovärt, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Något i hästväg

Nasses Nekrozin 19

Nu finns äntligen Nasses nekrozin 19! Det har varit in the making i över ett år. Det kan vara det konstigaste, flummigaste numret hittills. Kanske också det bästa. Temat är wrestling och hela tidningen kretsar kring en fiktiv wrestlinggala i Hufors 1992. Jag kan nog säga att vi inte dödat en enda darling den här gången…

Jag bidrar med tretton (13!) sidor serier denna gång. Bland annat sjukt många sidor ”studiosnack” med Hoa-Hoa Dahlgren och Bruno Arvidsson. Det är också jag som skrivit ledarsidan, under grisens namn. Det är väl egentligen en förborgad yrkeshemlighet, men det kan jag bjuda mina bloggläsare på.

Publicerat i Fanzines, serier, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Nasses Nekrozin 19