Ångestspel take 2

Jag och Jimmy har nördat Ångestspel ett par år på nedstående ganska hemliga webbsida. Nu har sidan varit ganska oförändrad ett tag, men det är ett roligt koncept… Då och då ska vi pytsa in en ny text, är tanken.

http://www.lenneer.se/sida/undersidor/proj/angestspel/angestspel.html

Jag har lyft Ångestspel till filmformatet! Det är Quake 3 till Dreamcast som avhandlas i den första episoden.


http://www.youtube.com/watch?v=cK-E7W_WnnE

Det är väl, med handen på hjärtat, en kopia av Angry Video Game Nerd… En blyg hyllning. Lite mer brunt och svenskt, som Christopher sa. Faktum är att jag började med Quake 3-videon 2009 och skämdes för den så att jag stoppade undan den. Ska dock göra fler delar och hitta min egen vinkel på grejen, är tanken. Ångestspel kommer att handla om spelkultur i ett lite bredare perspektiv, är tanken. Andra delen är under framtagning.

Publicerat i Digital underhållning, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel take 2

Riktigt hardcore!

För ett par veckor sedan var jag i Karlskrona och kollade på HC igen! Riktigt kul att ha kickat igång mitt gamla intresse för tunggung igen! Det var inte en dag för tidigt! Kvällen till ära spelade Grace. Will. Fall. (som skrivs med punkter, visst), M:40 och Counterblast. Det sistnämnda bandet spelade något jag i okunskap kallar doommetal. Vet inte om det är rätt. Långsam metal med skriksång och syntar. Många långa skägg på scen. Det sades att M:40 var punk, men jag tyckte det var HC. Sån är jag. GWF var HC på alla plan iaf! Tog tillfället i akt att köpa en skiva av bandets frontman efter spelningen. Vansinnigt snygg skiva, till formen. Genomskinlig vinyl dessutom. Och numrerad. No 151 av 500.

Tyvärr dras ”second album” av det för genren så vanliga problemet. HC funkar rätt dåligt på skiva. Musiken blir instängd. Det är musik för svettiga liveframträdanden. På skiva blir det helt enkelt en ganska jämn smet. Inte dålig. Inte dålig alls. Bara inte lika bra som live.

Jag har ett ilandsproblem, som Hoborec serverade en enkel och smaklös lösning på. Det är coolt att köpa skivor på vinyl och klart värt’ett när man är på spelningar och gillar ett band. Men jag vill ju kunna lyssna på skivan i bilen, om den är bra. Kanske i min dator. Kanske spela för en polare. Vinyl är snyggt och coolt som skam, men föga praktiskt. Just för dessa behov medföljer en lapp som möjliggör att ladda ner skivan i mp3-format från skivbolaget. Plötsligt kan man bränna ut så många CDs man vill. Smart. Och hundra spänn är plötsligt så lätt värt’ett. Det finns ingen akilleshäl längre.
Så ska en slipsten dras, kort sagt. Kolla upp GWF och Hoborec om du gillar HC. Bara gör det!

Länkar:
www.gracewillfall.com
www.hoborec.com

Publicerat i musik, scen/live | Kommentarer inaktiverade för Riktigt hardcore!

Bondfångeri!

Recension: Skyfall (Bio)

Jag har varit på mitt livs första förhandsvisning ikväll och sett nya Bond-filmen Skyfall. Jag kommer inte att skriva så mycket om handligen, eftersom folk eventuellt blir spoilade och sura. Det blir någon sorts recension ändå.

Daniel Craig återvänder som Bond för tredje gången. Jag gillar honom mer och mer. Frågan är om han inte prickar bok-karaktären James Bond bäst av alla. Egentligen ska Bond vara en ganska råbarkad streber, inte ett gentleman som han alltid har blivit i filmens värld. Ingen Bond har nog sett coolare ut än Craig bara genom att stå rakt upp o ner och titta lite halvslappt på sned. Själva den unga upplagan av Sean Connery får ursäkta.
Ola Rapace roll var större än väntat! Han gör en riktigt cool skurkroll som får mycket action- och slåss-tid med Bond.

Med Craigs första Bond-film Casino Royale gjorde man någon konstig reboot av karaktären jag aldrig riktigt hajade. Jag hajade dock mer av Casino Royale än uppföljaren Quantum of Solace – i svensk folkmun kallad ICA Kvantum of Solace – det filmskrället var totalt obegripligt. Nästan intill osebart. Jag minns inte ett dyft av den filmen. ”Rebootandet” fortsätter i Skyfall kan jag säga, utan att säga för mycket. Det flörtas både snyggt, smart och dumtufft med Bond-historien. Craigs Bond är sletnare och beroende av alkohol och läkemedel. Det adderar dimensioner till en karaktär som snart har haft alla.

Jorrå. Skyfall är ett skitlass bättre än ICA Kvantum of Solace. Skurken vad-han-nu-hette, lite smått lik Ranelid i vissa scener, är mycket bra. Actionscenerna är bra och fartfyllda.

Skön Bond-referenser tillbaka i Bond-historien. Sjukt snygga förtexter, som alltid. Men den här gången imponerade de lite mer faktiskt.

Filmen hade dock ett problem. Skyfall var åt skogen för lång! 2 timmar 23 min. (Dessutom bjöd de på öl innan! Sadism!) Avslutning ville aldrig ta slut. Man kunde klippt bort 30 min – 20 min av slutakten och 10 min lite här o där – och filmen hade enbart blivit bättre. Quentin Tarantino har rätt i att att en actionfilm inte bör vara mer än 90 min.

Såhär tuff såg jag ut när jag kom hem mitt i natten.

Betyget… Hm. Splittrad.  Snygga förtexter. Bra och snyggt. Bra Craig. Bra skurk. Men onödigt utdraget. Något i stil med…

Publicerat i Film, Recension | Kommentarer inaktiverade för Bondfångeri!

Kung Arthur strikes back!

Studie av ostiga spelomslag: Wizards & Warriors (PC)

Stilstudien av ostiga spelomslag är tillbaka! Wizards & Warriors är en spelserie man inte skojar om i sammanhanget. Förutom att namnet på spelserien klingar som en låt av powermetalbandet Rhapsody of Fire har serien en gedigen historia av ostiga omslag. Del 2 till NES – med den fruktiga undettiteln IRONSWORD (Hur coolt är ett svärd av JÄRN egentligen? Är inte det bara… ett vanligt, ganska tråkigt, standardsvärd?) – stoltserade med den italienska tantsnuskmodellen Fabio Lanzoni inoljad på omslaget. (Det finns nog skäl att återkomma till det omslaget i den här studien) Det gör inte Wizards & Warriors till PC. Såhär ser det ut;

Först och främst; Det är Kung Arthur! Inget snack om saken. Inte minste tveksamhet råder. Vad han gör i fantasy-settingen är det ingen som vet. Naturligtvis kan man inte låta bli att tänka på Graham Chapmans gastalting i Holy Grail. Han är ju lik på bilden! Det ÄR ju han! Tänk att han har ridit ner i källaren där med Patsy och klapprande kokosnötter i släptåg! Haha!
Varför använder Arthur en yxa och låter Excalibur sitta kvar i bältet? Vill han inte slita Excalibur i onödan?
Jag gillar hur diffust det är vad tjejen sysslar med. Oj! Onda mumier! Jag tror jag tittar lite lagom lojt till höger istället för att engagera mig, ser hon ut att tänka. Make sense. Naturligtvis har hon tagit på sig det mest praktiska plagget när man ska ner och raida i en dungeon, minimal vit klänning. Magikern står i bakgrunden och gör coola poser lite halvslappt, men det hjälper föga. Ingen bryr sig om hans kassa magi.

Ärligt talat ett medelostigt omslag från denna epok. Inte extraordinärt ostigt alls. Men jag har inte stilstuderat ostiga omslag på länge, så jag sätter ett litet överbetyg. En Kung Arthur out of context förtjänar helt enkelt en extra ost.

Publicerat i Digital underhållning, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, spel, Stilstudie spelomslag | Kommentarer inaktiverade för Kung Arthur strikes back!

Sience Fiction så in i norden

Sience Fiction så in i norden heter en bok jag fick i min hand i veckan som var. Det är Peter Öberg som skrivit och satt samman boken. Precis som fanzineboken Fanzinerad som jag trollbands av för några år sedan utrstrålar den här boken en trivsam aura av absurd och extrem nördighet. Dessutom har Peter – som driver bloggen spektakulart.se – skrivit om mig och mina filmer upprepade gånger de senaste åren. Det väckte viss förhoppning. Var kanske omnämnd i denne mans sammanställning av nordisk science-fiction? Jodå, skulle det visa sig. Dessutom skickade Peter mig ett fri-ex. Tack för det! En liten recension på min blogg är väl det minsta jag kan ge i retur.

Boken är en sammanställning, ett index, över sci-fi på film och TV gjort i Norden under åren 1916-2012. Det är ett beundransvärt intiativ. Faktum är att det är en bok jag och Richard snackat om som ”borde göras”. Åtminstone till stor del. Det finns en stor kultur centrerad kring t.ex. Youtube av amatörfilmskapare som är osynliga både i ”det riktiga kulturlivet” och kretsar utanför de redan frälsta.
I den lilla boken ryms ett mycket stort och ambitiöst (för att inte säga övermänskligt) uppdrag att försöka katalogisera och samla en så lång period. Vi har trots allt bara haft Youtube sedan 2004, till exempel.

Här kan man läsa om kartongrobotar och robotcowboys. Norska dimensionsparadoxer, dansk postapokalyps och en finsk lågbudgetversion av Terminator 2… Här finns nog med obsyriteter för att både roa och oroa. Det är tydligt att Finland är ett stort producentland av obskyr film. Det är nog inte för inte som Lordi uppkom just i Finland. Finnarna verkar älska monster.

Som sagt; Kul att jag och Millroad Film är omnämnda i detta fabulösa sammanhang! (Även om min vapendragare Christopher Johansson blev omdöpt till Christopher Jonsson) Jag tror min själ det är första gången i en tryckt publikation – garanterat i en bok. Eftersom gränsen är dragen vid 20 min är One man army Legends från 2008 den enda film som ”platsar”, men Vågbrytare, Terror from the Abyss och The Shadow Out of Time omnämns. Eftersom jag tycker alla dessa filmer är bättre hade jag någonstans önskat att de hade fått lite rampljus istället. Men jag såg faktiskt om min gamla ninjafilm rätt nyss med distans och den funkar märkligt nog rätt bra. Jag minns vad jag ville åstakomma och filmen lyckades nog faktiskt komma ganska nära den målbilden.

Man beundrar folk som gör nördiga saker. Så är det bara. Den här boken är beundransvärd, av många orsaker. Ibland är dock beskrivningarna av filmerna dock så knapphändiga att man undrar om Peter sett filmerna i fråga. ”Soldaterna åker nånstans och gör någonting” kan det stå. Vad är det för beskrivning av en handling? Det känns knapphändigt pga sin formulering mer än sin innebörd. ”Filmen handlar om soldater på uppdrag” låter betydligt bättre. Jag förstår att författaren försöker hålla en kort och humoristisk ton i sina omdömen, men ibland blir det lite väl kort. Som genuint nördig läsare vill man liksom veta vad filmen handlar om.

Lite besviken är jag att Peter dragit gränsen vid allt längre än 20 min. Å andra sidan skulle det vara ett omänskligt uppdrag att täcka in varenda kortare kortfilm som gjorts i Skandinavien. Tänk varenda studentfilm. Tänk varenda risig hemmaproduktion. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken på hur mycket fantastiskt material som utelämnas i sån här bok. Till exempel för alla Richard Svenssons grymma filmer stryka på foten. Likaså min fisnke vän CHRZUs verk borde vara självskrivna. Generellt sett är de korta filmerna ofta bättre, tightare och mer genomtänkta.

Kul att det gjorts en sån här bok i det landet! Om du är det minsta intresserad av sci-fi-amatör-produktion tycker jag du ska köpa ett ex. Man blir även sugen på att se många av filmerna. Det hade varit kul om det framgick om de kortare amatörproduktionerna finns på Youtube eller inte.

Publicerat i Film, Litteratur, Nörderi, Skapande/konst, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Sience Fiction så in i norden

En halvtimme film om vår senaste film

Jag har gjort något pretentiöst! Inte ovanligt förvisso, men det här slår något slags rekord, tror jag. Tillsammans med Richard och Christopher har jag gjort en bakomfilm till vår senaste film The Shadow Out of Time. Bakomfilmen heter Chasing Shadows: The Making of The Shadow Out of Time – en titel som fullkomligt rullar av tungan, jag vet.

Inget konstigt med det; Jag har gjort bakomfilmer till mina MRF-produktioner ända sedan Behind the bizarre till One man army 2004. (Varför ligger inte den på Youtube? Det får jag ordna.) Det pretentiösa i sammanhanget är längden. Bakomfilmen Chasing Shadows är 30 minuter (31 min. på DVD-skivan, pga lite instoppade nya klipp) att jämföra med filmens 15 min. Bakomfilmen är dubbelt så lång som filmen.

Ändå går vi inte igenom ALLT kring filmen! Jag hade gärna pratat mer Lovecraft, arbetet med manuset, research-arbetet, kompromisser i handling efter resurser, borttagna scener, om John Hutch fantastiska voice-over eller Mattias fina pulpiga omslagsbild… Men då hade ju dokumentären blivit en timme lång…

Jag tyckte det var jobbigt att spela in intervjuerna med mig själv. Jag är hyfsat vana att vara framför kameran och även att prata om mina egna grejor, dock bara på mitt modersmål. Det drog ut på tiden på grund av att bakommaterialet tvunget skulle vara på engelska den här gången. Filmen var ju klar i Mars – bakomfilmen blev klar i augusti! Men håll till godo. Jag pratar Maria Montezami-släppigt för att jag är ovan att prata engelska.

Se Chasing Shadows och kommentera den gärna här: http://www.youtube.com/watch?v=4TUnsZQrnwM

Publicerat i Film, Millroad Film, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för En halvtimme film om vår senaste film

Några ord om horkarlsmyntet och konstens roll i samhället

Karl Fredrik Mattsson trädde fram idag och berättade om ”horkarlsmyntet”. Han ville förbli anonym, men journalisterna hade letat upp honom. Vid lunchtid gav han en ganska meningslös presskonferens i Kulturhuset i Stockholm.
Jag har vädrat mina åsikter i frågan på Twitter under dagen, men insåg att det utrymmet inte räckte till på långa vägar. Jag får skriva ett blogginlägg istället, för att få fram vad jag vill säga i frågan.

Karl Fredrik tryckte på att han var amatörkonstnär. När jag tänkte på det funderade jag på vilka värderingar som ligger bakom? Måste man vara ”proffs” för att göra ”riktig” konst? Nej, menar jag. Jag har sett mycket bra konst komma ur människor som inte anser att de gör konst alls.
Dessutom: Gör man något som startar ett mediadrev och som hamnar i blickfånget för ett helt land så är man snarare proffskonstnär, kan man tycka?

Serieteoretikern Scott McCloud förklarar vad konst är genom att exemplifiera stenåldersmänniskan som sitter och sjunger eller ritar figurer med en pinne i sanden. Gör man något i syfte att vara underhållning, förströelse, distraktion etc. gör man konst. Ska man värdera konst måste man möte en publik. Möjligen kan en publik, utifrån sina preferenser, säga vad de anser vara amatör respektive ett proffs i arbete.

Och det här med att inte prata om det man gör med motivationen att ”verket får tala för sig själv”. Verket har talat för sig själv. Men konstnären har chansen att tillföra det något. Man förstör inte något genom att prata om det.
Ingen tror att jag är fotbollsproffs om jag går ut och latchar med en fotboll men OM jag skulle starta ett mediadrev pga. jag latchar med en fotboll gör det att jag är i en position där jag får prata fotboll. Anser jag.

Är det en konstnärs plikt att tala om sina verk? Jag tycker det. Man är helt enkelt skyldig för sina handlingar och gör man något som väcker debatt uppnår man någonting. Det är då den lilla människan kan göra skillnad. Däri ligger konstens storhet. Vi har en yttrandefrihet att använda. Vill man inte nå en publik och väcka reaktioner sysslar man inte med skapande. Och tycker vi att ”bra” konst skapas av ”proffskonstnärer” och förminskar oss själva till amatörer – då är vi på riktigt djupt vatten.

Har jag rätt?

Publicerat i Politik, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Några ord om horkarlsmyntet och konstens roll i samhället

”one small step for (a) man…”

”That’s one small step for (a) man, one giant leap for mankind”

Neil Armstrong gick bort igår. 82 år gammal. Månlandningen 1969 var naturligtvis inte enbart hans förtjänst på något sätt. Men han tog de första symboliska stegen på en ny himlakropp. Något ingen annan människa gjort varken förr eller senare. Hans bedrift och hans ord talar för en svunnen tid då mänskligheten flyttade sin horisont och gjorde verklighet av sina drömmar.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för ”one small step for (a) man…”

Hur mår Ångestmannen?

Hur mår Ångestmannen? Jotack, bra.

Mitt förlag har legat lågt med utgivningen en längre tid och en färdig bok med Ångestmannen har blivit liggande där. Vi får väl se vad som händer.

Serien lever. Jag ritar den mest i strippform. Det finns ett 20-tal strippar nu vilken gör Ångestmannen till den stripserie jag dragit längst. Ganska häftigt. Ibland dyker strippar upp i Skånetidningen Nya upplagan.

Här är färska nya teckningar på Pangpojken och Ångestmannen.

Pangpojken har vuxit till en favorit på senare tid. Det är lätt den mest ovärda superhjälten i serien. Även Ångestmannen ligger i lä där. Det vore kul att göra ett album med bara Pangpojken. Det skulle bli ett väldigt speciellt superhjältealbum.

Publicerat i serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Hur mår Ångestmannen?

Världsomsegling i världskass utgåva…

Idag köpte jag en tidning jag velat läsa en längre tid. En världsomsegling under havet i serieform. Jag tittade efter den när jag höll på med Vågbrytare. Som alla som känner mig vet la jag ner löjligt mycket tid och research på den filmen. Med facit i hand var det synd att jag inte var inskriven på en kurs i litteraturkunskap. Jag kunde lätt skrivit en C- eller D-uppsats på boken i bara farten.
Åter till serien. Jag trodde den svenska utgivningen hette Illustrerade Klassiker men omslaget säger Mina klassiker – Berömda berättares bästa böcker. Jag har sett den på Tradera ibland men glömt bjuda. Nu hittade jag den på loppis för en tia. Omslaget är riktigt pulp bad ass. Så långt, allt frid och fröjd.

Nu till ilandsproblemet. Tyvärr så är serien i stort sett oläsbar. Det ligger ett suddigt filter över teckningarna. Inte texten – den är knivskarp – men teckningarna är bedrövligt suddiga. Först trodde jag att det låg ett 3D-filter på serien. Det var lite populärt i skarven 80-90-tal. Jag ahr t.ex. ett MAD-album med ganska lyckade 3D-serien. De framkallar visserligen huvudvärk efter mer än 5 min läsning, men 3D-effekten funkar. Men; ingenstans står något om 3D eller att man ska ha fula röd-gröna brillor när man läser serien. Det är antagligen bara kassa repro. Det är kasst.
Dessutom ser Kapten Nemo ut som Eroll Flynn och har en röd rosett runt halsen. Det är inte ok.

Eftersom tidningen har prisuppgiften 15kr och har reklam för Katten Nisse i sig måste den vara från sent 80- eller tidigt 90-tal. Med andra ord inte alls så gammal som man kan tro. Det är antagligen en återutgivning. Någon som vet om det ska vara så med trycket? Är alla illustrerade klassiker lika risiga i kvaliteten på trycket eller har jag fått ett måndagsexemplar?

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, serier | Kommentarer inaktiverade för Världsomsegling i världskass utgåva…