Jag har legat av mig som ”fan-boy”! Jag visste faktiskt inte ens om det här skivsläppet förrän skivan varit ute ett bra tag… Jag visste faktiskt inte ens om att Thåström ingick i det nya projektet Sällskapet förrän skivan var ute. Så går det när man inte besöker thastrom.se på hela våren… Så går det när man köper för lite skivor. (vem gör inte det nu för tiden?) Jag skrev hursomhelst en spontanrecension i veckan som var när jag sammanställde min text-avdelningen. Jag postar den även här, så har ni chans att kommentera.
”Det som gör Thåström till en stor artist är att han aldrig stagnerar. Mannen fyllde 50 år i år. Istället för att luta sig tillbaka och släppa en jubileumsbox med gamla Ebba och Imperiet-material kastar han sig huvudstupa in i ett nytt projekt. (Det var just i det sammanhanget The Haters på förra soloplattan kändes fel, fel, fel… Men en princip-synd, någongång ibland, kan man förlåta…)
Sällskapet heter det nya projektet som tydligen funnits och agerat i hemlighet under många år. Inte för att sammansättningen Hellberg/Ossler/Thåström är speciellt ny, men som sagt. Att de överhuvudet taget kallar sitt sammarbete för ett nytt projekt markerar ett avstamp mot något nytt och spännande.
Sällskapets musik är inte kommersiellt gångbar. Det vore lögn och påstå. Därememot är den gångbar. En stor del av skivan är instrumental. Här finnns inga melodier eller refränger som ska sätta sig på hjärnan. Istället krymper musiken under huden. Den maler. Den bär på ett isande vemod och existerar ett industriellt dunkelt lanskap. Det här är soundtracket till öde järnvägsperronger och igenbomade industriområden. Det är musik man vill ha i hörlurar när man åker tåg genom det forna östeuropa.
Om jag försöker vara lite mer konkret: Tänk soundet från den hyllade soloplattan Skebokvarnvägen som paras med Peace Love & Pitbulls… Ungefär där, men en liten gnutta av vemodet från Mannen som blev en gris, finner vi Sällskapets musik.
Det är nog den bästa beskrivning jag kan komma på
Singelspåret Nordlicht är långt ifrån skivans bästa spår. Det är i stort sett en Blå himlen blues del II (Ni som gillade den låten med Imperiet kommer sannolikt att vara nöjda med hela Sällskapet-plattan.) och de har långt mer än temat besläktat. De låter, känns och andas samma luft. De existrerar helt enkelt i samma sfär.
Som bonus när man köper skivan i det stilrena digipacket finns en DVD med sex kortfilms-musikvideor till sex av låtarna på skivan.. I filmen till Nordlicht har Thåström ett par fåniga glasögon på sig. Varför? Låten var storslagen innan karln tog på sig de fåniga brillorna…
”Äntligen låter Thåström som Thåström” var det många som sa när fantastiska ”Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal” kom 1999. Jag tycker faktiskt att det var länge sedan Thåström lät så mycket som sig själv som han låter i Spår överallt och …den dan. Ja, och så Nordlicht då förstås.
De spåren platsar, åtminstone bitvis, bland de bästa karln någonsin spelat in. Här finns de bästa lärdomarna från PLP-tiden kombinerat med de bästa svenska trextraderna på åtminstone 8 år.
Betyget blir en fyra. Saknar bara fler spår i klass med de ovanj nämnda. Men skivan växer för varje genomlyssningen.
Den kommer att sluta som en femma.
Det är bara en fråga om tid.”
