Lenneér bloggar och poddar

Igår såg jag ett intressant tv-program på trean om savanter. (Hör och häpna: Något bra – på TV3. Bara en sån sak!) Artistisk savant är en form av autism som ger upphov till övermänsliga skicklighet inom ett specifikt artistiskt område. Det kan betyda att de har absolut musikaliskt gehör eller man kan återge föremål i teckning exakt som med fotografiskt minne.
Jag har hört det sägas (men inte fått det bekräftat) att man misstänker att många av historiens stora genier hade detta. Eller åtminstone ”en lätt släng av sleven”. Det rimmar bra med att många stora konstnärer, musiker eller vetenskapsmän fungerar märkligt i sociala sammanhang.
Frågan är om man inte skulle sälja ut en del av sin sociala kompentens för ett påslag av det artistiska? Om man fick chansen menar jag? Ja, jag vet att vi är alla individar, på gott och ont. Vi kan aldrig byta egenskaper, sinnen eller förmågor med andra. ”Den enda man kan förändra är sig själv” som det så fint heter. Men man kan ju leka med tanken. Jag som ”känslomänniska” har ju ett onödigt brett känsloregister. Massa skitkänslor som egentligen inte tillför någon praktisk nytta. De är bara iväg och vållar ångest och emotionella blockeringar. Lite mer avtrubbad för lite mer skicklighet? Lite mindre ”normal” och lite mer savant? Lätt val.

Imorgon ska jag träffa en ny klass på BTH och ha någon sorts temadag med storyboard/serier/animation. De har tydligen en ”filmvecka” med massa olika föreläsare, gäster och visningar. Jag ska föreläsa, visa exempel och leda övningar hela dagen. Det blir spännade. Bättre förberedd kunde man va… Antingen får man panikångest inför situationen… eller också ser man det som utmaning. Jag väljer det andra alternativtet, i den mån det går.
Det är mycket sånt här nu! Och alla uppdrag kommer naturligtvis samtidigt och på en gång. Det kunde vara trevligt att sprida skurarna lite istället för att blanda överbelastning med ingenting. Men inte då…
Egentligen jobbar jag heltid med kursen ”Grafiska uttryck…”. Men den här veckan gör jag bara 24 timmar med den kursen. Då hinner jag lägga en heldag på den andra. Att det sedan blir kvällsarbete med förberedelser halva nätterna får man väl leva med. Nästa vecka är min filofax tom. Då finns det tid att sova.
Förra veckan hade jag en lätt flummig inspirationsföreläsning för mediatvåorna. Egentligen var temat hur man kan jobba med programmet After effects, men jag visade mest filmer och produktioner jag gjort och pratde kring dem. ”Tror han att han ä nåt?” tänker ni. Nej, faktiskt inte. Det är bara det enklaste sättet att angripa problemet på. Bättre att visa att man gör nåt än att bara prata om att man kan göra nåt. Sagan om Livet melodi, min utställningsfilm från förra året, One man army och lite annat drabbade jag studenterna med. Det var inte tacksamt att plocka upp stafettpinnen efter Andreas Nilssson, men det gick hyfsat bra.
Det sjuka är att jag aldrig sett mig själv som inspiratör! Nu får jag smått tvångmässigt inta rollen av en sådan. Kan jag inspirera folk att göra bättre konstnärliga eller gestaltande projekt? Jag vet fatiskt inte. Hur gör man det? Mitt yrke och situation tvingar mig att åtminstone försöka. Det är nog lättare att inspirera ungdomar än att faktiskt få dem att göra något bra. På det sättet är det bättre att vara gästinspiratör än handledare.
Det händer andra balla saker just nu också. Men jag tänker inte skriva om det nu. Väntar ett tag till…

Jag fick en tidning i näven av en tjej på jobbet idag. Eller en bok snarare. Verklighetsspel är titeln och det är i praktiken nummer 5 av en tidning/ett fanzine med namnet Interacting arts. Verklighetsspel i sin tur är ett samlingsnamn för levande rollspel, urban exploration, parkour med mera. Vuxenlek, kan man nog säga. Coolt. Jag blir spontant sugen på att tolka in ”street art” och annan typ av spontankultur i begreppet.
Det är en omtumlande upplevelse att möta detta experimentella vansinne. Jag har ju faktiskt haft förmånen att jobba ganska mycket kring spel det senaste året och även om jag tyvärr spelar mindre så har jag läst och reflekterat kring spelande mer än någonsin. En gång kring milleniumskiftet kändes det som jag stod på barrikaderna och pratade om att ”spela rollspel på nya sätt”. Jag var ung och naiv, visst, men jag trodde på det. Resultatet blev bland annat Svenil Rollspelet, några konventsarrangemang med experimentella inslag och fika-lajvet Bodils bjudning. Samtidigt tyckte man friformandet och det systemlösa var nytt och coolt.
Men… Nyskapande?
Verklighetsspelsgrejen får mig att känna mig som en pensionär! Det jag gjort i rollspelsvängen har inte varit nyskapande för fem öre, snarare supertraditionellt. (Möjligtvis var vi med och fick hela ”independent-press-tåget” i röresle.)
Verklighetsspel känns det befriande bakåtsträvande i en tid då alla mest ugglar framför datorer. Nån som säger: Ut och lek, barn!
Jag gillar experimentell kreativitet i konst, så varför inte i spel? Spel handlar ju trots allt om upplevelser och verklighetsflykt. Varför inte fly verkligheten i verkligheten?

Tidningen kan man läsa i sin helhet här >>. Läs mer om Interacting arts här >>.

Idag gästföreläste konstnären/animatören Andreas Nilsson på BTH i Karlshamn. Det var väl mer eller mindre jag som lurade dit honom. Och föreläsningen var bra, som vanligt. Eller… bisarrt – som vanligt, kanske… Nu kanske jag är partisk för att han var min lärare i bra kurser på högskolan och handledde mitt examensjobb.. Men: Jag tycker faktiskt att han är en av Sveriges mest intressanta konstnärer just nu. Inte minst för att det han gör genomsyras av humor och kompromisslös skaparglädje. I bra skapande måste man vara både banal och storsint. Ibland samtidigt.
Hans video till The Knifes Silent shout är ingenting man lyssnar på. Det är något man blir drabbad av. Starkt.
Skateboardåkarna i Heartbeats berör inte på samma plan. Men de är fortfarande lika bra.

Andreas Nilssons hemsida är nere för ombyggnad. Den gamla låg här>>.

Nu bjuds det på kultur, gott folk! Kultur-chock, di kallart. Sverige har inte bara mejeriprodukter i överflöd, vi har ganska många tidningar om olika former av kultur också. Via sidan kulturchock.nu får man prova en kultur-tidskrift gratis. Det betyder i praktiken en gratis Galago, en gratis Bild & Bubbla eller en gratis Bang. Eller en gratis-nånting-annat om du är intresserad av det. En suverän idé som alla tjänar på. Tidningarna får upp sin upplaga, sin spridning och eventuellt några fler prenumeranter. Folket får kultur.
Känn dig inte snål. Ta ut lite valuta för dina skattepengar och främja lite kultur genom att beställa en gratis tidning!

Ett nytt nummer av Nasses Nekrozin har sett världens ljus i dagarna! Nummer tolv och typ nio levnadsår är en evighet i fanzine-sammanhang. Speciellt när grundkonceptet och parollen är ”serier, dumheter, våld & rollspel”. Men Nasses Nekrozin #12 bevisar att ett fanzine kan överleva trots geografisk spridning, kassa recensioner, evighetsföljetonger, redaktörsbyten och det faktum att även nördiga serietecknare växer upp och får riktiga liv…
Den nya tidningen innehåller bland annat 5 sidor serier av mig. Crazy-humor med Nekrozinets egna persongalleri i ”Slavskaran”. Den innehåller också ChibiNasse som erövrar världen med sin kombination av gullighet, våld och koprofagi. Den innehåller även en längre helfestlig fantasy-serie av blekinge-animatören Mr. Lone Animator som inte kom fram i allmänhetens ljus en dag för tidigt. Den innehåler mycket annat godis också. Hur många skäl behövs?

Färgomslag som pasticshar Barman också, som lök på laxen. Nasses Nekrozin har den här hemsidan, men där står det inte möe nytt och relevant… Jag har några extra ex. att kränga för 25 kr stycket om JUST DU skulle vara intresserad. Hör av dig.

Nya Wii har sålt så att lagren gapar tomma. Nintendos gamla Gamecube är definitivt på väg ut. Jag tycker inte att man kan räkna Gamecube som ”ännu en av Nintendos misslyckade konsoler” som man var snabb att tillskriva Nintendo 64an. Gamecube har varit en grym konsol. I mina ögon rent av den allra bästa. Den förfinade det N64 revolutionerade. Den hade den mest ergonomiska och perfekta handkontrollen. Den gav Windwaker, RE4, Prime och till sist ett fantastisk Twilight princess. Det kittlade retronerven med Sonic- och Megaman-samlingar och en grym re-make av första Resident Evil.
Ok. Jag har inte fördjupat mig i F-Zero eller Pikimin, fast jag egentligen vill. Super Monkey Ball lockades inte övertyga mig. Metal Gear Solid: Twin snakes har jag inte spelat. Metroid Prime 2: Echoes ligger ospelat i brist på tid. Soul calibur håller de flesta högt. Jag har det, men tycker helt enkelt inte att det är tillräckligt bra.
Men trots allt detta har jag sammanställt ett bokslut. En lista över Gamecubens bästa spel, med motiveringar. Det är ett inlägg jag längre gått och tryckt på. För att det är nördigt… Å gött. Det är subjektivt och personligt färgat. Såklart. Subjektivt som skam. Men det är ärligt.
Det är sju skäl varför en kub är värd att älska.

7. Eternal Darkness
Skräck i nya dimensioner
Ett skräckspel med bra story och fantastiskt röstskådespeleri! Bara en sådan sak. Dessutom ett spel som vidgar ramarna för hur ett spel ska berättas och vara uppbyggt. Ett spel med ljudläggning och musik så rysligt obehagligt att jag bitvis på allvar övervägde att stänga av ljudet. Inte för att det var dåligt… utan för att den bokstavligt talat skrämde vettet ur mig.
Lovecraft hänger som en tung slöja över hela spelet. Synd att de inte betalde licenspengar för att få skriva det på omslaget. Synd också att spelet kom så tidigt och inte spelade på maskinens fulla teknikregister. De började utveckla det redan på N64-tiden och vissa delar har inte alls genomgått någon Gamecube-uppdatering. Det är tydligt. Och smärtsamt.
När Sanity-mätaren gick ner för långt för första gången och tavlorna i förändrades och färgskalan i herrgårdens tapet gick från mysbrun mot blodröd… Ungefär där plockade spelet en plats på min lista…
Välberättad skräck på ett helt nytt sätt. Ful grafik kan man förlåta och man kan beröra och flytta berg.

6. Resident Evil (remake)
Nostalgi-zombie deluxe
Dataspel åldras inte alltid så bra, ärligt talat. Gamla 2d-spel funkar, de odlade en egen estetik i en egen epok. Men gamla 3d-spel skär nästan i ögonen. De är bara kantiga och fula. Första Resident Evil, till Playstation eller PC, ser bedrövligt ut idag. Pixligt och stelt. En ung kräsen gamer skulle inte ta i det med tång. Ett orättvist öde för ett spel som både revolutionerade, skapade en ny genre och gjorde zombies populära på nytt.
Som svar på böner vi inte visste att vi hade kom en remake av det första spelet till Gamecube. Orginalet, fast uppdaterat med fantastiskt ny vacker grafik. Resultatet var samma spel, fast nyare, snyggare och otäckare. Lika stelt, men bättre än någonsin.
I mina ögon är det första spelet det bästa RE-spelet (Ok då, bortsett från smått gudasända RE4.) just eftersom skräckfilmskänslan förstärks av herrgården som man kutar runt i och aldrig kan fly från. Man SKA inte heller veta allt om Umbrella och T-virus. Liksom i skräckfilm ska en del trådar lämnas lösa.
Perfekt för alla som ville återbekanta sig, eller introduceras, till spelserien. Kubens bästa och mest lyckade återutgivning och dess sjätte största stund.

5. Super Mario Sunshine
Bra men inte bäst. Mario, stanna hemma nästa gång… Snälla…
Vi tvingades stå ut med att Mario tog semester och hamnade på en ö med fula blobbar istället för Svamprikets chamriga goombas och koopas. Det blev aldrig heller riktigt lika roligt att jaga shines på Delfino Island som det var att leta stjärnor i borgen i svampriket.
Men Super Mario 64 är förstås svårt, för att inte säga omöjligt, att överglänsa. Det var ett spelet som inte bara rubbade, utan gjöt om, fundamentet för tredimensionella spel. Därför förlåter man Nintendos experimenterande snedsteg. Därför vi förlåter vi den här orgien i ful karaktärsdesign och fjorton pastellfärger för mycket.
Super Mario Sunshine är ett bra spel. Det är vansinnigt kul och det finns oändligt mycket att göra.
Det är bara inte ”Super-Mario-bra”. Det höll inte den klass vi var bortskämda med.
Super Mario Bros 3, Super Mario World och Super Mario 64 hade alla varit bäst på sin tid. Super mario Sunshine lämnade mer att önska. Det hjälpte inte att spelkontrollen vara bättre än någonsin och att grafiken och animationer var kub-uppdaterade. Det hjälpte inte ens att ha en cool vattenkanon på ryggen.
Bra, men inte SÅ bra. Varför lät de inte bara Mario stanna hemma?

4. The Legend of Zelda: Wind waker
En frisk fläkt av äventyr, salt, tång och… tristess?
Hade Nintendo blivit galna? Istället för att följa upp mästerliga Ocarina of Time och dess ”realistiska” tema valde de att korsbefrukta Disney och manga och förvandla Wind waker till ett tecknat äventyr. Nej, galna hade de inte blivit. Bara lekfulla på japanskt vis, vilket skulle bevisas. Den grafiska stilen fungerade perfekt och fick alla att tro att det där med cellchading snart skulle bli en branschstandard. I alla spel. Hela tiden.
Här finns några av seriens mest minnesvärda ögonblick . Här finns palats, fiender och bossar att dö för. Men, nej, det är inte bättre än såhär.
Men här finns tyvärr allvarligt smolk i bägaren.
Tyvärr känns spelet halvfärdigt. Det evighetslånga triforce-fiskandet mot slutet är nog det mest långa, onödiga och mest omotiverade moment i en Nintendo-titel någonsin. Och ofta öser de på med mer och mer fiender istället för att utmana genom smart bandesign. Två moment som faktiskt inte är en Nintendo-titel värdigt.
Trots att Wind waker är en fröjd för ögat är det inte det bästa Zelda-äventyret. Men det är fortfarande ett mycket bra spel.

3. Metroid Prime
Rörande vacker sience-fiction…
Varningsflaggan hissades tidigt, tidigt… Ett amerikanskt spelhus, Retro Studios, skulle göra en förstapersonskjutare av Nintendos spelserie Metroid. fansen suckade och skakade på huvudet. Den fina Metroid-triologin skulle besudlas, cirkeln skulle brytas och den kommersiella marknadens jämmer och elände skulle följa. Spelet skulle sälja, trots att det var skit och helgerån.
Ingen trodde något gott om spelet.
Alla hade fel.
Metroid Prime förpluffade och glänste och blev det första riktigt goda argumentet att skaffa en Gamecube.
Målet med Metroid hade alltid varit att väva samma arkitektur, teknologi och organisk vävnad och det var först på Gamecube som Metroid kunde blomma ut för första gången. Aldrig hade sience-fiction varit såhär vackert. Bara titelskärmen räckte för att trollbinda. Det var först nu snö kunde ryka och regn kunde slå mot visiret. Precis som Super mario 64 och Zelda: Ocarina of Time återuppfann Metroid Prime sin spelserie och förde det in i tre dimensioner.
Musik, grafik och design imponerar fortfarande stort i ett oförglömligt äventyr och ett av spelkubens bästa spel.
Jag var inget Metroid-fan förrän jag mötte Prime. Men jag ångrar att jag inte spelat det maniskt på 8- och 16-bitars-tiden. Då hade nog upplevelsen varit ännu större.

2. Resident evil 4
Aldrig har man mått så bra av att må så dåligt…
Vem trodde att det bästa spelet till Gamecube skulle vara en uppföljare signerad Capcom…? Men så blev det. Ändå till slutet var Resident evil 4 formatets bästa spel.
Capcom valde att riva ner allt och bygga upp någon helt nytt i seriens fjärde del. Helt rätt. Spelserien hade upprepat sig fjorton gånger för mycket och gick på tomgång. Vi hade sett och hört allt. Ändå tog RE4 oss på sängen. Det var inte skräckspel längre. Det var panikångestjaktspel! Man var rädd på riktigt. Man fruktade för sitt liv! Och man vädrade blod!
Klart var att RE4 var precis vad Gamecube behövde. Ett vuxenspel som inte strök medhårs utan levererade allt det som den ”vuxna” publiken suktat efter. RE4 var dessutom Nintedo-exklusivt, åtminstone för en tid.
Resident Evil 4 bjöd på groteskt muterade bossar och galna motorsågsmän som aldrig förr. Tät action och ständig oro spelet igenom. Ett gatlopp genom helvetet. Det bjöd också på grafik så vacker att man nästan käände lukten från de murkna fiskarstugorna och de multnande löven på marken. Det är tveksamt om man någonsin vågar besöka Spanien efter att ha spelat det…
Förutom själva ”äventyret” innehåller spelet befriande ”gamergrejor” som ger omspelningsvärde i oändligheten. Det finns nya vägar att prova, nya saker att låsa upp och skjutbanor att skjuta fulla.
RE4 var, och är, ett klockrent spel. Mycket bättre än sin spelseries rykte. Capcom har lärt, gjort om och gjort rätt.

1. The Legend of Zelda: Twilight Princess
Den sista striden
Den kom till sist. Den riktiga uppföljaren till Ocarina of Time. Ett Zelda som återberättande hela berättelsen om Link, Zelda och Ganon och gjorde det med känsla, respekt och passion. Här blandas fantasyns allvarliga och episka element med lustiga transvestit-clowner och festliga snömän.
Ja, jag tycker faktiskt det är det bästa spelet till GC. Trots att det är avklarat och bär på alldeles för många nedmalda timmar är det fortfarande kul. Och Z:TP kommer att fortsätta underhålla. Länge kommer det att finnas stryksugna troll och insekter eller en fisk att fånga.
Z:TP spöar RE4 främst för at det har så mycket mer än mörker och action. Det är ett äventyr som spänner över hela känsloregistret. Z:TP är ett komplett spel. En hel upplevelse. Kubens största stund.

Jag brukar säga att bra tv-spel får mig att komma håg varför jag spelar tv-spel. För allt är inte guld som glimmar, det ska gudarna veta. Topp 3 på listan är alla sådana spel. Det är spel som inte kommer att dö med sin maskin.

Den första november bloggade jag att det snöade. Det var bra, för annars hade jag nog trott att den snö som kom igår var vinterns första. Det är ju faktiskt säsongens andra. Rätt ska vara rätt. Ett litet yrande pudertäcke föll. Kasnke Två centimeter. Ja, ungefär så mycket som krävs för att de ska börja prata om snökaos här nere i södra Sverige…
Jag kör kurs igen på högskolan nu. Började igår. Grafiska uttryck i spel heter kursen, en reprisering av en kurs som jag la upp förra året. Kul och stimulerande, men mycket att göra. Förbereder första storyboardföreläsningen på länge nu. Känner mig ringrostig som skam. Hinner inte blogga mer.

Mer Party med Pluto. Galet! Den goda responsen som den serien har fått börjar på allvar få mig att tro att det är en av mina bättre serier… Jag känner mig mer och mer nöjd. Det känns som jag balanserat komik och tragik, paraodi och realism, på ett sätt jag inte riktigt lyckats bemästra tidigare.
Jag har lagt upp en 4-sidig aptitretare på seriesidan nu. Den såkallade ”balkongscenen”. Bilden nedan är en länk direkt till serien.

För övrigt lade jag för ett litet tag sedan upp festfixaren Davids kommentarer på serien på hemsidan. Läs hans försvarstal här>> . Läs också vår autentiska MSN-konversation där det sas (skrevs?) mycket kul detaljer kring serien och omständigheterna bakom. Bland annat föreslog jag skämtsamt en ny fest med samma gästlista för att få material till en ny serie, varpå david svarade: ”Tror det gränsar till djurförsök ifall du vill återskapa förutsättningarna för att få mer material…Det måste granskas av en etisk kommission…”
Lite senare kommer kommentarer från Henrik som medverkar i serien.
Och nej, Pluto själv kommer fortfarande inte att kommentera serien. Om han inte lyckas spåra den för egen maskin då… Stor risk…

Förra årets mest festliga och mest spridda spontana kulturfenomen var utan tvekan rondellhundarna. Ja, du har sett dem. Förra året dök de upp i rondeller i hela landet. Överallt stod det en tanig valp av pinnar och tejp. Dena ena mer fantasifull och märkliga än den andra.
Var det konst? Var det skräp? Var det en protest? Mot vad i sådana fall? Frågorna var många när jyckar ploppade upp som svampar ur jorden. Tidningar och TV hängde på och snart pratade alla om de besynnerliga hundarna samtidigt som fler började slöjda i sina källare.
Personligen är jag svag för de fantasifulla och fula kreationerna. Jag ser det som en fantastisk händelse sett ur samhäll- och kulturperspektiv.
Rondellhundsfenomenet känns faktiskt befriande. Det känns som en fortsättningen på resonemanget om vad som är konst och icke konst. Ni vet, det där som folk säger om konst de inte gillar; ”Det där är väl inget. Det där kan jag också göra.” Mitt svar, om jag får chans att bemöta det är ”Men gör det då”. Konsten ligger inte alltid i prestationen utan synliggörandet. Att skapa konst ligger inte i att prata, det ligger i att skapa.
Men rondellhundarna i Linköping möttes inte med ord. De möttes med handling. De möttes med motprestation och kopiering.
Kul att man kan få folk att enas kring något meningslöst och kreativt istället för något meningslöst och destruktivt. Vem trodde att man kunde skapa en folkrörelse av något banalt och humoristiskt? Vägnät smyckade med spontankonst av vanliga människor. Det är faktiskt helt fantastiskt. Det får mig faktiskt att tycka att Sverige är världens coolaste land. Det får mig faktiskt att känna mig stolt.

Rondellhund av det fulare slaget siktad i Mellerud.

Varför bloggar jag om rondellhundarna just idag? Jo, idag har trendens ”skapare” trätt fram i ljuset och berättat om det de startade. Lite besviken är jag faktiskt att de inte tar för sig mer, för det de skapat är något unikt. Många ”riktiga” konstnärer är nog sotis… Läs DNs artikel om dem här>>.