Lite savant…

Igår såg jag ett intressant tv-program på trean om savanter. (Hör och häpna: Något bra – på TV3. Bara en sån sak!) Artistisk savant är en form av autism som ger upphov till övermänsliga skicklighet inom ett specifikt artistiskt område. Det kan betyda att de har absolut musikaliskt gehör eller man kan återge föremål i teckning exakt som med fotografiskt minne.
Jag har hört det sägas (men inte fått det bekräftat) att man misstänker att många av historiens stora genier hade detta. Eller åtminstone ”en lätt släng av sleven”. Det rimmar bra med att många stora konstnärer, musiker eller vetenskapsmän fungerar märkligt i sociala sammanhang.
Frågan är om man inte skulle sälja ut en del av sin sociala kompentens för ett påslag av det artistiska? Om man fick chansen menar jag? Ja, jag vet att vi är alla individar, på gott och ont. Vi kan aldrig byta egenskaper, sinnen eller förmågor med andra. ”Den enda man kan förändra är sig själv” som det så fint heter. Men man kan ju leka med tanken. Jag som ”känslomänniska” har ju ett onödigt brett känsloregister. Massa skitkänslor som egentligen inte tillför någon praktisk nytta. De är bara iväg och vållar ångest och emotionella blockeringar. Lite mer avtrubbad för lite mer skicklighet? Lite mindre ”normal” och lite mer savant? Lätt val.