Lenneér bloggar och poddar

Det är påtaglig Wii-ångest! Ett utbrett i-landsproblem av idag. En realitet. Två vänner i Skövde befinner sig i olika stadier av psykisk ohälsa till följd av uteblivna Wii.
Ok, bakgrund: Maskinerna sålde slut vid öppningsdags den 8 dec. i hela riket. Inget vet när det kommer fler. De som kommer droppar av i evighetslånga föhandsbokningslistor.
Det är hysteri. Onekligen. Och även om Nintendo måste vara nöjda med att lyckas skapa en så fet hype så borde de vara missnöjda med sin oförmåga att tillfredställa massornas begär… Tänk vilken grogrund för spelsläpp de hade haft om de hade haft tio gånger fler maskiner ute i stugorna? Utgångsläget som aldrig fanns för Gamescube finns nu. Låt hjulen snurra i spelfabriken nu, Nintendo… Smid…
Tokarna som tältade och frös och förhandsbokade i somras har fått. Men kidsen som hoppas på en Wii i julklapp kommer troligtvis inte att få. Om de inte hade föräldrar med kristallkula (eller framförhållning och långkalsonger).
Är det något i sammanhanget jag känner ångest inför så är det tanken på att en del kidz kanske får en kompensation i form av Xb360 från tomten… Inte för att det är en dålig maskin, men är det Wii man vill ha är det Wii man vill ha.
En sak är klar: Ska man hugga en Wii innan jul nu krävs tur, näbbar och klor. Jag önskar mina vänner lycka till.

Jag då? Jag ska ju vänta med Wii, så jag känner ingen panikångest. Istället kan jag betrakta cirkusen på distans. Min snålhet driver mig till att ha is i magen. Jag är övertygad att den under 2007 kommer att droppa till 2000 kr.
Istället för att känna Wii-ångest och Wii-hets ska jag plocka upp och ånjuta Zelda: Twilight princess till kuben i helgen. Ett ex ligger förbokat från fredag. Det näst bästa alternativet gott nog för mig. På lördag är jag i Hyrule. Det är det som är huvudsaken.

Har ni lagt märke till att det numera går att kommentera inlägg här på bloggen? Gör det! Gör din röst hörd på nätets enda Lenneer-blogg! Risken är att jag själv går in och kommenterar era kommentarer, för jag är så nöjd med den här coola funktionen… Enda skrämmande är att jag inte kan stå allmäktig och oemotstridd längre. Men det får jag leva med.
Det var allt. Ville bara kommentera det.

I morgon släppt Wii loss. Eller ja… Inatt för tokarna som tältar. Om en timme…
En kompis hade kölapp 82 i bokningskön, men ska få köpa en Wii i Skövde imorgon. Skövde verkar mot logikens lagar och har fått sig en regäl ranson. En annan kompis ska rejsa Växjö runt imorgon vid öppningsdax för att förhoppningsvis lägga rabarber på en av de 24 obokade konsoler som ska finnas på totalt 3 säljställen. En student ska tälta utanför OnOff i Karlskrona. Ja, tur att det är 8+ i decembernatten åtminstone… I Stockholm har folk tältat en vecka.
Det är hysteri. Men det är coolt. Det är ju ändå Nintendo. Det är kvalitet värd att frysa för. Värd att vänta för. Värd att dö för.
Men det finns ett uns av tvivel och skepsism… Om jag ska vara helt ärlig. Tänk om det inte är kul att ”vifta”? Tänk om det är så fundamentalt? Den gamle trotjänare Gamecube-kontrollen går ju att plugga, om man är stelbent…
Svik oss inte nu Nintendo.
Gör det som ni kan. Bli det ni varit.
Framtiden är nu. Framtiden är wii.

Jösses, vad trött jag är i skallen… Det här har varit den mest krävande dagen på mycket länge. Jag har varit lärare i en kurs på högskolan nu. Kurserna som jag harr varit involverad i är Berättande i spel/Nivådesign i spel. Jag kom in som resursperson och fick sedan under kursens gång en större skopa ansvar. Idag och imorgon är det slutredovisning som gäller. Hela dagen har bestått av diskuterande. Studenterna har spelat och visat sin dataspels-modul som de utvecklat under några veckor och jag ha kommenterat, frågat, risat och rosat. I ärlighetens namn har riset varit mest använt. Det finns många anledninga till det. Det finns allvarliga brister i slutprodukten. Det finns många mer eller mindre allvarliga brister och avvikelser från kursens syften och riktlinjer. Att låta avvikelserna förbli okommenterade känns som att göra studenterna en otjänst. Det kände jag själv som student. Man måste ge och ta i en lärande process, kunna distansera sig och ställa sig analyserande till det man gör. Annars kan jag inte se att det som gjorts leder till en positiv utveckling.
En annan anledning är naturligtvis att det är lättare att risa än att rosa. Det är lättare att sätt fingret på det som är dåligt. Men jag tycker också att man som student (det har också med ”distansfrågan” att göra) måste kunna ta kritik på sitt arbete. Kritik riktiad på en detalj i ett utfört arbete är inte kritik riktad mot någons person. Vill man inte ta eller bemöta kritik och synpunkter ska man inte gå på en utbildning, eftersom det är en lärande process.
Dagens diskussion då. Jag har fått ligga aktivt både på offensiven och defensiven under dagen. Att prata, diskutera och stöta åsikter och värderingar mot varandra tar på krafterna. Regält. (Det påminde mig om att aldrig satsa på en politisk karriär…) Dessutom har jag under dagen märkt hur en diskussion förr eller senare leder tillbaka till en cirkelresonemang. Man hamnar på samma (eller likartade) argument som man hade inledningsvis.Varför blir det så? Antagligen för att man i grunden tycker annorlunda. Sammanfattningsvis kan jag bara hoppas att studenterna, och jag själv, har blivit lite klokare.
Jag har åtminstone fått skriva av mig nu. Och rensa tankarna. Tack blogg.

Det är december. Det lackar mot jul, som man brukar säga. Ändå är det närmare +10 ute. Jag klagar inte. Spontant sagt. Det är skönt att slippa frysa röven av sig när man sticker ut näsan och det är skönt att slippa riskera livet varje gåg man sätter sig i bilen. Snöslask är ju inte heller precis det man saknar mest resten av året.
Men det är ju inte som det ska. Det är fel nånstans. December ska vara kallt. Det behöver inte vara snö men det ska vara lite sådär ruggigt och frostbitet åtminstone.
Klimatfrågan är på tapeten igen. Växthuseffekten har blivit modern igen, antagligen för att klimatet och vädret har varit som det varit de senaste åren. Det är som det är. Och vad kan man göra? Hur motiverande är det att bygga om sin värmepanna så den eldar pelletts för en halvf örmögenhet när 500 miljoner amerikaner åker runt i monsterbilar som dricker tre liter soppa milen utan att det kostar mer än två kronor? Problemet med alla problem är just den här droppen i havet tanken. Jag vet. Men samtidigt måste man vara realist också.
En sak är säker. Klimatet är inte som det ska. Nånting händer. Kanske är det en slump. Kanske är det föraningar om att vi slutligen lyckats paja den här planeten. Kanske är det början till slutet. Bra jobbat i sådana fall…
Verkligheten behöver en Skalman som kan tillverka bilar som går på hallonsaft…

Joe Matt har en sida på My space! Besök den här >>. Mannen har inte gjort möe för mäskligheten på många år, men nu har det äntligen kommit en Peepshow #14 sägs det. Den ska jag lägga vantarna på. Den får var hur kass den vill. Det är i vilket fall kul att det äntligen kommer något nytt i serieväg från människan! My space föresten. Hela världen verkar ha en sida på My space. Alla utom jag. My space är den nya tidens crack. Det är hippt. Alla använder det. Det är som Lunarstorm för vuxna. Fast med fult och snårigt gränssnitt. Låter det som ett framgångsrecept? Ja, det är ju tydligen det.

Får riktigt rå ångest över att projekten jag lagt på projektsidan hamnar i limbo eller i malpåse… Det får mig att känna mig som en dålig människa. Just en sådan människa jag inte vill vara, till varje pris. En människa som bara pratar och klär sina fantastiska ofullbordade verk som ska göras i vackra ord och sedan i praktiken inte gör någonting alls. Modellen ”Mycket snack och lite verkstad”. Modellen ”Mediastudent som är allmänt dryg och talar nån slags dialekt”. (Förstår du den formuleringen känner du mig väl!)
Dax att råda bot! Dax att påannonsera ett projekt som jag vet blir klart. Fanzine har jag gjort förr. Genomförande och metod sitter i märgen. Det är bara innehåll som behövs.
Dax att påannonsera Fanzine 4 – projektnamnet för mitt nästa solofanzine med realistiska serier. Namnet kommer naturligtvis av att jag tidigare gjort tre tidningar där innehållet varit självbiografiskt. Det finns redan 20+ sidor tecknade. ”Party med Pluto” bildar en solid stome i nåt som ser ut att bli trivialt och gött. Tonen verkar bli mer ”dokumentär-realistisk” än vanligt. Får se vad som händer under resans gång…
Jag funderar löst på att göra serier om andra än mig själv. Typ om mina kompisar, min pappa eller mina grannar. Har du ett manus eller en idé… Let me know!
Satsar på release sent 2006 eller tidigt 2007.
Ev. kommer No Milk & Honey Journal 1 emellan dock. Vad? Har jag inte nämnt DET heller!? Ett projekt till..!? Aaaarghh!!!