Lenneér bloggar och poddar

Jag har länge gått och tryckt på det här långa och extremt tv-spelsnördiga inlägget… Nu är det dax att tala ut, känner jag. Det är ju onekligen en spännande tid vi lever i.

Det är något stort i görningen. Det är krig. Inget riktigt krig där folk dör. Snarare ett extremt i-lands-krig där slagfältet är platsen vid våra tv-apparater. Det är konsolkrig. Igen. Ska man vara hipp så ska man slänga sig med termer som ”Nextgen”. Frågan är om termen inte är passé när nästa generation är här.
Förra gången hette de stridande parterna Playstation 2, Xbox och Gamecube. Alla slogs de om spelarnas gunst med teknikporriga argument som polygontal och klockfrekvens. Jag minns det som igår. Det var ett trist krig om man höll Nintendo varmast. Playstation 2 åt om marknaden, Xbox festade på resterna och Gamecube blev en maskin i marginalen av rapporten i stort sett. Åtminstone i väst.

Åren har gått och de stridande parterna har slickat såren. Nu heter kombotanterna Playstation 3, Xbox 360 och Wii. Det är roligare att kriga den här gången.

Playstation 3 är på väg ut i skrivande stund. På förhand storfavorit. Såklart. Sonys varumärke har i stort samma status nu som Nintendo under 80-talet. Vad gör dom? Jo, de proppar sin nya maskin full med häftig teknik. Dyr teknik. Hårddiskar, blue-ray och fan och hans moster. Priset? 6500. Sextusenfemhundraspänn! Kanske ännu mer här hemma! Hur tänker dom? En vuxen människa vill inte väga ett tv-spel mot att köpa en dator, en cykel eller… en bil! Det har ingenting med marknasanalys att göra. Det är bara bondförnuft. Vem vill köpa en ett tv-spel för 7000 spänn? Är västvärlden full med rika brats som går igång på blue-ray? Personligen hade jag backat även om en månlandare hade ingått. Det är bara att tacka och bocka Sony. Titta i kristallkulan: Ni satt på allt, det steg er åt huvudet, ni glömde bort konsumenterna och det gick utför.

Microsoft ”next-gen-maskin” Xbox 360 har varit ute ett år. Den är fett grym sägs det. Inte mycket koll faktiskt. Som en Xbox fast bättre, typ. Online ska den vara grym. Sedan kommer ju ett Halo 3 och alla framtiden PC-konverteringar att plocka säkra poäng.

Nintendos Wii då? De skiter i kriget. De hammrar brutalt ut en egen nisch. En nisch som stavas spelglädje.Kontrollen är rörelsekänslig brukas med händernas separerade och skapar helt andra möjligheter för spel än tidigare.

Deras maskin har bara 1/3 av den råa kraften i konkurrenterna. Men Nintendo håller fast vid att spelen är det viktiga. En hårdvara blir aldrig bättre än dess mjukvara. Och det är så rätt. Spelglädjen ska tillbaka. Tankesättet från 8-bitars Nes:en är tillbaka. Då var hårdvaran tekniskt underlägsen men spelen var, och är, odödliga. Det är den fingertoppskänslan för mediet som skapar spelmagi.

Det är därför Nintendo nu kommer att ta det tillbaka.

Om bara några veckor, den 8e december, släpps Wii i Sverige. Jag hoppas och tror att det bakom plasten i den hårddisk/Ipod-liknande lådan döljer sig ett monster. Men jag kommer att hålla mina hästar. Ekonomin tvingar mig. Men mentalt kommer jag att stå på barrikaderna från dag ett.

Det kommer att bli kamp. Traditionalisterna som vill slöspela som vanligt och spela ball racing och nya NHL väljer en av de andra maskinerna. Men Nintendo kommer att vara billigast, lättillgängligast och snabbt backa upp sin maskin med säkra kort som Mario, Zelda och Metroid… Vem vill sitta hemma och spara till en PS3a då?

Jag kommer inte att pensionera min Gamecube än på ett tag. Det har varit en bra konsol. Kanske den bästa. Jag har inte kommit så långt att jag tagit mig för att göra ett bokslut ännu. Jag ska blogga mer om just spelkuben och dess storhet nån annan dag.

Serien ”Party med Pluto” är 21 sidor nu… och det är inte klar än på ett tag. Det verkar bli min hittills längsta sammanhållna självbiografiska serie. Rasar det på i den här takten fyller den rent av ett helt eget fanzine. Att ett litet frö av hat som såddes av en slump kan leda till något sånt? Sjukt.
Sedan har jag suttit och lagt in gamla kassetter i datorn också och konverterat om till mp3. Sjukt roligt och nostalgiskt. Tio år gammal västgötsk hardcore (musik alltså, inte porr) – kan det bli bättre? Tror inte det. Det var tider det. Det var innan det var ekonomiskt att bränna egna cd-skivor, så demokassetter var standard. Undrar vad alla ansikten på demoomslagen gör nu för tiden? Drömmer de fortfarande om revolutionen eller funderar de mest på hur lånen ska amorteras och hur man pensionsparar bäst?
Men rörelsen lever visst igen. Helt apropå. McDonalds i Umeå saboterades i veckan och några som kallades sig ”Staigt edge force” eller nåt liknande tog visst på sig ansvaret.
När jag hörde det kändes det lite, lite som 1997 igen… Då brann det Scan-bilar. Ofta.
Jag återkommer till bloggen. Snart. Jag har mycket att blogga om. Faktiskt. Har dock inte prioriterat tiden.

Mackar. Jag var på en Statoil-mack nyss. Jag glömde faktiskt vad jag egentligen gjorde där för ett ögonblick. Jag gick bort mig i det mediala utbudet av serier, tidningar, CDs och DVDs… Någon som minns hur det var förut? Finns det någon som minns en tid på det inte fanns filmer och en kyldisk med femtioelva mejeriprodukter på varje mack? Det fanns faktiskt en tid då mackar gjorde och sålde sånt som hade med bilar att göra, istället för att sälja keso.

Mackägaren i det lilla samhället i västergötland som jag kommer från berättade en gång att han bara tjänade några ören på varje liter bensin han sålde. Han pekade med hela handen på hyllorna.
– Vad tror du jag håller på med den här skiten för?
Man kan inte leva på att sälja bensin i Sverige. Det kvittar att bensin säljs i kubikvolym och kostar mer här än någon annanstans i världen.
Man kan inte leva på att sälja skiten.
Istället kan man leva på att sälja godis, chips, mjölk, läsk, tuggummi, wounderbaums, kondomer, tidningar, plastpåsar, samlarkort och skraplotter. DET kan man tjäna pengar på. Men inte bensin som konsumeras och förbränns i parti och minut. Sjukt.
Vad hemskt det vore om man inte hade möjligheten att köpa Mission Impossible 3 när man tankade… Tillgängligheten är vår tids förbannelse. Tillgängligheten samt det faktum att ingenting har ett syfte. Allt har allt som syfte. Ingenting är exklusivt om alla säljer allt. Jag förstår att det inte går att driva en skivbutik när skivorna finns billigare på macken. Nu är skivorna kanske ett dumt exempel, eftersom just den industrin har piratkopiering och fildelning, men ni förstår vad jag menar. Det är sjukt att mackarna inte kan livnära sig på det de gör bäst.

Jag har inte bloggat på ett tag, jag vet. Men det känns analt att blogga utan nåt att skriva om. Dessutom kan skylla på det vanliga… Det är mycket nu. Det är det. Det är faktiskt sant! Den här veckan är faktiskt fullbokad både med jobb och annat. Allmenackan är fulltecknad. Fullt ös.

En sak till: Jag är med på ett mycket litet hörn i senaste numret av fanzinet Runan och tycker till om Äventyrsspels klassiska rollspels-utgivning. Det är faktiskt första gången jag får klä på mig profissionella kläder och faktiskt tycka någonting om rollspelssvängen… Känns bra. Har man gjort något har man också rätt att tycka något om andra som har gjort ungefär samma sak. Lenneér tycker till som nördig rollspelskännare. Beware! Läs Runan #39 här>>

Ok. Jag saknar helt förmåga att göra rätt priorieteringar i tillvaron… Men: Ibland är det helt enkelt skön att vara spontan.
Rapport från ritbordet: Igår började jag rita på en ny lite längre serie. Kanske ett ett 12 sidors-projekt, eller nåt. Detta till trots att ett par-tre igångsparkade projekt egentligen borde ha högre prioritering…
Den nya serien är betitlad Party med Pluto och utspelade sig på en fest i Stockholm i helgen där jag närvarade. Jag tror det kan bli något riktigt bra, skrev ner skiten när jag fortfarande hade den färsk i minnet. Förvänta er vardagsrealism i sin renaste form. (Förvänta er m.a.o inte att jag lagt ner mitt pretto-getto och börjat rita fantasyserier med orcher som biter varandra i rumpan… Inte än.) Förvänta er ond rå verklighet. Karaktärer att älska – och att hata.

Serien kommer med säkerhet att ingå i sin helhet i nästa samlings-fanzine. Tänkte jag vara lite ful och endast publicera ett utdrag på lenneer.se, vad det lider… Det finns nämligen ett parti som jag känner kan stå för sig själv och samtidigt vara en ”teaser”… Stay tuned.

Det snöar. Knappt märkbart. Men det snöar faktiskt. Gren.

Det va ett stående skämt när man var liten. – Ska vi spela Stockholm? skulle man fråga. Gick medspelaren med på det kastade man kortleken över hela rummet och lät honom/henne plocka upp. Så grymt. Så oförlåtande. Så mycket grymhet på barns vis.
Jag har varit i Stockholm över helgen. Det var fantastiskt. Fantastiskt obeskrivbart att spendera tid på denna fantastiska plats. Det förändrade mitt liv.
Märks det att jag ironiserar? Det gör jag.
Felet med Stockholm är många. Det är så stort. Perverst stort. Det är fullt med Stockholmare som tror att de är världens centum. Felet är att Stockholm är alldeles för mycket folk på en för liten yta. Bor man i där måste man lasta på sig så mycket attityd så man baxnar.
Jag pallar inte stressen. Jag pallar inte storstäder. De ger mig ingenting. Bara tomhet. Stockholm är ett stort luftslott.
Det är kul att åka till Stockholm. Nån gång ibland. Men det är ännu roligare att åka därifrån.

Alltså. Seriöst. Fear factor. Varför görs såna TV-program? Vad är det för fel på folk? Jag har sett skiten förr och tänkt samma tanke.
TV har funnits i 50 år. Hur kommer programtablån att se ut om ytterligare 50 år?

Serier… till folket. Dagens mission. Mer serier på lenneer.se. Seriesidan har fått sig en ganska regäl uppdatering ikväll. Bland annat är jag dum nog att publicera en serie som var för dålig för att platsa i Breakthrough! Vansinne! Glasögon-serien kändes inte så aktuell och inte speciellt bra. Men nu är den publicerad här i alla fall… Så kan det gå…
Det står mer kommentarer om serien på sidan med Breakthrough-extramterial.

Den serie som många gillar i Breakthrough har legat där i en mansålder typ. ”Diskserien” verkar ha varit den populäraste. Konstigt. Jag vet inte hur jag ska ta det riktigt. Är mina serier bäst när jag skiter i att skriva manus? Jag kontrar med att publicera min personliga favvo ur blaskan. Trädgårdsmästaren.
Dessutom har min ”backlist” på seriesidan blivit lite fylligare. Och det är här det verkliga vansinnet tar vid, vänner. Jag har lagt dit stripp-serien med ninjan Kurt från folkhögskolan. Rick Räv-serier från Hofors. Fantasy-skoj-serien från Sverox. Vansinnet vet inga gränser! Jösses… Läs skräpet innan jag ångrar mig och tar bort det! Det är bara en tidsfråga tills jag tar mitt förnuft till fånga och gömmer under de där grejorna igen!
Skämt å sido. Väck åker nog inte de gamla serierna. Nostalgi är trots allt som vin. Det är gott ibland om det är gammalt (och man vill bli full). Men troligt är att jag flyttar the old ones till en underavdelning med bara gamla grejor. Ja, det känns faktiskt som om det var 1000 år sedan jag gjorde de där serierna…
Sedan har jag uppdaterat och ändrat en massa annat också. Kanske ingenting som direkt märks… Jo föresten, fler länkar har kommit till på länksidan. Bra länkar.

I lördags var min gode vän Peter på besök. Han pluggar ju i Lund nu, så den geografiska distansen är inte så förödande. Vi var inne i Karlskrona på Kino och tittade på Promoe och Helt off. Konsertlokalen var gudasänd, visade det sig! Det var barer i varje hörn och det fanns en toalett där man kissade rakt på väggen. Dessutom sket man i säkerheten i skön old-school-anda så publiken fick stå ända fram till scenen precis som förr i världen. Gv. Det var faktiskt första gången jag var i huset, trots att utbudet med bra live-musik är frekvent. Det finns väl tid för bättring…
Helt off var grymma. Flummig skånsk reagge med en Timbuktu i pajas-kostym som kom in efter halva giget. Driv och gung och glatt humör hela tiden.
Sjukt bra driv och gung blev det när Promoe gick på också. Eller… Ärligt talat kom gunget först i låt 3. Den nya platten White mans burden bjuder visserligen på djup och vackra ord, men mindre gung. Det i konkurens med den förra plattan som jag tycker är den svängigaste svenska hiphop-skivan någonsin. Tyvärr var publiken allvarligt störd, för det verkade som om hälften gick hem när när Helt off gick av. Det var nästan lite glest periodvis. Som sagt, lite svagare än senast, men på det hela taget; bra. Jag stod och studsade som en speedad gummianka i stort sett hela tiden. Det såg säkerligen rätt fånigt ut. Men vad gör det? Jag känner inte en käft i den stan ändå…
Kvällen var sammantaget guld värd. Som extra bonus spelade en DJ i en av barerna nittiotals hc och punk-musik. Han prickade nästan varenda låt som grym under när vi gick på gymnasiet. Det var Beastie boys, Millencolin, Cypress, Refused, Mindjive… Det var grymt! Det var allt, utom möjligen en låt med tidiga Rage against the machine. Utan att känna oss kändes det som han satte ihop soundtracket till filmatiseringen av våra liv. Vilket bedrift!
Igår var jag Neanderthalare men idag är jag hyfsat Chromanjong igen. Börjar bli för gammal för att gå loss som en 19-åring. Förkyld och sleten har man blivit. Träningsvärk i skumma muskler som man inte trodde man hade har man fått. Men det var det värt.