En resa är till ända…

Ikväll klarade jag av Zelda: Twilight princess (Z:TP). Efter 70 timmars spel satt jag med ett värkande L-target-finger och såg eftertexterna rulla. Ja, 70 timmar har jag spelat sammantaget. Det är faktiskt sinnesjukt! Jag påstår ingenting annat. Det motsvarar nästan två arbetsveckor. Men då gjorde jag ”grovjobbet” nattetid i Lerdala under julen. Jag har hört och läst att det går att klara av spelet på halva den tiden, men jag är glad att jag tog mig tid. Ett spel av det här slaget konsumerar man inte. Inte i min värld åtminstone. Man upplever dem. Vill man springa gatlopp och känna adrenalin så finns det genrer för det. Äventyr är för äventyrare.
Att spela Z:TP har varit njutning. Det är det säkert för alla som någon gång förlorat sig i ett Zelda-spel. Nintendo har lyckats väga nytänkande och välbekanta komponenter.
Att utmana och överträffa Ocarina of Time är inget lätt uppdrag och ska jag vara helt ärlig tycker jag inte de har gjort det heller. Den gången var det revolution. Nu är det evolution. Den gången ritades Hyrule upp och den klassiska historien serverades på silverfat. Varje scen, varje tempel och varje boss kändes märkligt självklar. Den här gången serveras en mer komplex story där man förutom ren japansk lekfullhet kan undra om inte manusförfattare och karaktärsdesigners rökt på ihop under arbetet med spelet. Transvestitclown som är kanonexpert… någon…!?
Sedan var det där med svårighetsgraden. Jag har aldrig gillat svåra spel. De kan snarare vara fruktansvärt frustrerande. Men man vill ju svettas lite, känna puls… Z:TP bjöd inte riktigt upp till dans där. Hur många gånger dog jag i strid med en fiende…? 4… 5… kanske… högst… (ramlade ner i stup och avgrunder gjorde jag säkert 50 ggr dock)
Men det spelar liksom ingen roll. Även solen har sina fläckar säger man. I fallet med Z:TP är t.o.m skavankerna skönhetsfläckar. Man kan inte återuppfinna hjulet. Man måste förnya det. Man måste våga förnya det. Här kommer det där med evulution igen… Och njutning.
Varje fiende har jag mött med ett leende. Bossarna är så fantastiska att man egentligen inte vill besegra dem. Inte ens problemen och pusslen har vållat ångest. På två ställen körde jag huvudet i väggen, men då var det lika kul att samla rupees till donation eller slå ihjäl några timmar på fiske.
Z:TP är slut men har på ett annat sätt bara börjat. Det känns som jag trampat varje stig och lyft på varje sten, trots att jag vet att det fortfarande finns mycket kvar att upptäckta. Det finns fortfarande minispel jag inte provat och platser jag inte besökt. Det finns fortfarande spöken att hitta och insekter att fånga.
Men sammataget är jag ändå hemma från Hyrule. Det har varit en fantastisk resa.