Nya grepp med gamla gubbar

Pallar man ännu en superhjältefilm? tänkte jag. Det går inflation i skiten.
Jag gillade Ant-Man och Guardians of the Galaxy, annars har det mesta varit skit de senaste åren, ärligt talat.
Som tur var masade jag mig iväg och såg Logan – The Wolverine. Det är en film som tar nya grepp med gamla gubbar.

Filmen utspelar sig i en nära framtid som är i stort sett som vår egen tid. Lastbilarna är självkörande och mobilerna har lite fräsigare gränssnitt, annars är 2029 ganska exakt som 2017.
När filmen börjar är Logan är en sleten taxichaffis. Han hostar, missbrukar och märker att mutantkroppen börjar rosta ihop och svika honom. Han och en mutantpolare bor i öknen i ett skjul och vårdar Charles Xavier som är 90+, halvt dement och bor i en silo. Hans mutantkrafter hålls i schack med starka mediciner. Trion i skjulet är de sista mutanterna. Alla andra är försvunna eller döda.

PG-13 är ett gissel i filmbranschen. Det innebär att det inte får sväras, visas blod eller naket i film som en yngre publik kan råka se. (Att den yngre publiken man värnar ömt redan sett allt som är sju resor värre på internet och när spelar GTA är det ingen som förstår)

Det gör också filmer uddlösa. Ingenting känns riktigt på riktigt. Det är anledningen till att det ofta slåss mot robotar i tid och otid i amerikanska actionfilmer nu för tiden.
Inte för att det är jätteviktigt att visa en massa våld, men Wolverine är en halvgalen antihjälte med stålklor ur händerna. Skildra honom utan att visa våldet, blodet och språket och det ekar en smula tomt. Det problemet har samtliga X-men filmer dragits med. De försöker vara tuffa utan att få vara tuffa. Logan-filmen är Rated R och spelar ut på fullt register. Äntligen får vi Wolverine som Wolverine ska vara.

Hugh Jackman (Logan) och Patrick Stewart (Charles) är riktigt bra i den här filmen. De tillåts spela riktiga roller. Det är någon man brukar glömma bort i superhjältefilmer ibland. Mellan vansinnesactionscenerna är det här faktiskt ett drama. Filmen har kallats en western, men jag tycker det är en road movie. En road movie om en familj på flykt undan sitt öde, mot en möjlig framtid.

En oväntat mogen och klart sevärd superhjältefilm.

Publicerat i Film, Nörderi, serier | Kommentarer inaktiverade för Nya grepp med gamla gubbar

Ångestspelpodden 44

Ångestspelpodden 44 handlar om religion, Batman och wrestling. Inte konstigare än så, egentligen.
Jimmys hipstra bokläsning leder in på mytologisk och till viss del teologisk diskussion. Daniel har sett animerade Batman: The Killing Joke. Och WWE bjuder ut ”den nyaste nya wrestlingen” i form av SmackDown och RAW på sin Youtubekanal. Lite snack om Star Wars och Jimmys säng också.


Ångestspelpodden
är din pizza i Technodromen. Den roliga retropodden om retro TV-spel, film, tecknade serier och random nörderier.

Medverkande: Daniel Lenneér, Jimmy Bäckström

Speltid: 37 min.

ÅSP44 är inspelad hemma hos Jimmy, februari 2017.
ÅSP produceras av Bara å Bänna Medieproduktion. ÅSP publiceras också på videospelsklubben.se. Tack till Gazi som roddar i Batcave likt Alfred.

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, Podcast, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 44

Ångestspel: Tintin i Tibet till SNES

Jag har redigerat och lagt upp ett nytt Ångestspelavsnitt. Jag och Jimmy spelar det sega och svåra spelet baserat på det kanske bästa Tintin-albumet Tintin i Tibet… Kanske det av Tintins äventyr som lämpar sig minst för ett spel. Som bäddat för en kluven och konstig upplevelse, med andra ord…


Jag tror vi filmade till det här avsnittet i mars förra året, så det tar en del tid att ta ett avsnitt från ax till limpa. Tintin-avsnittet samproducerades med Fester’s Quest-avsnittet, så det materialet blev liggande under tiden det färdigställdes.

Detta är det tjugonde avsnittet jag gör av Ångestspel. Jag har gjort serien sedan 2012!

Publicerat i Ångestspel, Film, Litteratur, Nörderi, spel | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel: Tintin i Tibet till SNES

Den pretentiösa podparodibilden

Det är kul att överarbeta saker ibland. En sak jag och Jimmy pratat om länge är att parodiera kända bloggbilder till Ångestspelpodden, för att skapa en komisk igenkänningseffekt.

Alex och Sigges podcast är Sveriges största podcast, typ. Det bekräftar min tes om känd person, som man antingen gillar eller också stör sig lite lagom på, som pratar om lite vadsomhelst – är den formeln som funkar. Såhär ser deras promotionbild ut.

_MG_0308Copy

Vi klädde helt sonika upp oss mitt i natten (efter ÅSP-inspelning, retrospelande, hamburgsätning och Settlers-spel förra helgen) och plåtade oss med självutlösare mot en vit vägg. Avståndet var svårt att få till rätt. Jimmy kunde inte backa mer, eftersom det stod en soffa bakom honom. Jag kunde inte stå längre fram utan att ta i taklisten. Jag jobbade hårt på min rätta jag-suger-på-en-sur-karamell-min! Vi fick ta om bilden 10-15 gånger innan vi fick till det.

rabild1

Efter lite Photoshop blev det såhär. Svårast var skuggspelet på väggen bakom som jag inte riktigt blir klok på. Hursomhelst. Hyfsat likt. Hyfsat pretentiös och konstig bild.

titlecard_aos3-3

Tanken är att fläska på logon och använda den som promotionbild. Lite såhära.

promobild-2

Det ser ut som en samhällsorienterad pod! Men det är bra. Vi tar populärkultur på allvar, liksom. En variant, som vi nyårspimpade lite med ballonger, fick bli omslagsbild till Ångestspelpoddden 43.

asp43b

Den grafiska profilen för Ångesspelpodden är för övrigt förnyad, med avsnitt 42. Jag brukar göra om den ibland och förändringen brukar hålla 10-15 avsnitt. Jag minns inte var jag snodde ideén till den här texten-i-rutan-grejen, men just nu tycker jag den är crisp.

Publicerat i Ångestspel | Kommentarer inaktiverade för Den pretentiösa podparodibilden

Ångestspelpodden 43

2017 är här, ett nytt rafflande år där Ångestspelpodden kommer fortsätta vara din pizza i Technodromen. Daniel och Jimmy sammanfattar 2016, genom att summera Ångestspels videos och poddar under det gångna året. Jimmy har slängt ut TV:n, tryckt på paus i sitt retrospelande, gjort en adventskalender, läser gamla och väldigt kristna böcker och har haft oerhört svårt att få tag på pennor. Daniel har skaffat Xbox One.
Vi eftersnackar också kort om Rogue One: A Star Wars story. En Assassin’s creed-film upp på bio i dagarna, vi pratar kort om den och andra spelbaserade filmer.
Wrestlinghörnan
innehåller bla. världsnyheten att WWE kommer till Sverige i vår.

asp43b


Ångestspelpodden
är din pizza i Technodromen. Den roliga retropodden om retro TV-spel, film, tecknade serier och random nörderier.

Medverkande: Daniel Lenneér, Jimmy Bäckström

Speltid: 27 min.

ÅSP43 är inspelad ”hemmave” (BlueBerryRoad Studio, Ronneby), januari 2017.
ÅSP produceras av Bara å Bänna Medieproduktion. ÅSP publiceras också på videospelsklubben.se. Tack till Gazi som är vår egen Krang i Dimension X.

Publicerat i Ångestspel, Digital underhållning, Nörderi, Podcast, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 43

All Star Trek på Netflix!

Det verkar faktiskt som all Star Trek (Alla TV-serierna. Filmerna har jag inte inventerat.) finns på Netflix nu! The fritid of 2017 is all good bye.

960

Jag har sett hela orginalserien och nästan hela The Next Generation. Nu kan jag värma upp med sista säsongen TNG innan jag stiger ombord på Voyager eller Deep Space Nine.

Inledningen på 2017 är kall. Men det är kallt i rymden.

Publicerat i Film, Nörderi, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för All Star Trek på Netflix!

Simon’s Quest avklarat!

Jag börjar året med att klara Simon’s Quest till NES. Det känns bra. Eftersom jag harvat med spelet en halv evighet fick jag det dåliga svartvita slutet. (Tydligen finns det tre olika slut, beroende på hur bra man spelat spelet) Men jag är nöjd ändå.

simons_quest

Simons Quest (Konami, 1987 – i Europa och Sverige 1990) brukar betraktas som Castlevania-spel-familjens svarta får, men det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom det är mycket bättre än sitt rykte. Ett riktigt bra NES-spel faktiskt, som skruvar fokus mot äventyr och utforskande – snarare än bara action och brutal svårighetsgrad som annars är vanligt.

Visst. Ledtrådarna är hopplösa och mambo jambo. Problemlösningen är fruktansvärt långsökt. Storyn kan vara den dummaste i ett spel någonsin.
Men idag har vi internet när vi kör fast. Jag vill hävda att dessa ingredienser är en del av charmen med spelet idag.

03-468x

Om man bortser från problemlösningen är svårighetsgraden är riktigt human (DET är ovanligt i ett Castlevania-spel) och ganska jämn spelet igenom. Utmaningen är snarare att hitta rätt, än att ha blixtsnabba reflexer och lagom mycket flax. Musiken asspirerar som den bästa chip-metal som skapats. Dessutom är designen, grafiken och boxarten ruskigt fläskig!

sq_cover

På slutet får Simon Belmont lägga rabarber på uppgraderingen Flame whip.
En brinnande piska! Hur tufft är inte det.

Publicerat i Ångestspel, musik, Recension, roligt och allmänt ovärt, spel | Kommentarer inaktiverade för Simon’s Quest avklarat!

2016 i backspegeln

2016 är oundvikligen slut. Framtiden i form av 2017 rusar mot oss som ett lokomotiv. 2016 var ett bra år för mig, kantat av nynostalgi, kort sagt. Jag har mest jobbat, inte hunnit så mycket som jag velat, på många fronter. Husfixat och smårenoverat ganska mycket. Jag har fått nya bekantskaper och tagit upp gamla hobbies igen.
Och män 30+ skaffar inga nya vänner, sägs det. Det är fel!

Årets bok
Retroböcker om rollspel präglade början av året. Äventyrsspel och Fina Dolda Ting. Jag tyckte den förstnämnda var bäst eftersom den levererade nostalgi och fantastiskt bakom-kulisserna-material man inte visste att man ville ha. Den kom väl egentligen i december förra året, lästes då, men jag läste den mest i januari i år. Definitionsfråga därför, vilket år den hör hemma egentligen. Mycket trevlig bok att bläddra och läsa i, lite då och då.

aventyrsspel-bok

I övrigt har jag fortsatt läsa rockstjärnebiografier. Lemmys White line fever var bättre än väntat, med tanke på att jag aldrig lyssnat ordentligt på Motorhead. Yngwie Malmstens bisarrt kaxiga inofficiella biografi Såsom i himlen var uppskattad sträckläsning i somras.

bra_bocker

Nu i årets sista flämtande andetag läste jag Expeditionen : min kärlekshistoria av Bea Uusma på två dagar. En trevlig bok om folk som dör i snö. Historielektion och personlig betraktelse i ett.

Årets film
Nya Ghostbusters var sådär.
Dr Strange var sådär.
Batman v Superman var verkligen sådär. (Då är jag snäll)
Suicide Squad sket jag i, för att alla sa att den var sådär.
Flykten från framtiden var också sådär.
2016 var året då alla biofilmer var sådär.

Bäst, efter förväntningarna, var nog Turtles II: Out of the Shadows. Visst var den flumdum till max, men det är ju det som TMNT handlar om. Det fånga den andra filmen bättre än den första.

tmntoots069

Och, nu i elfte timmen, Rouge One a Star Wars story. Jag tyckte den var bättre än The Force Awakens. Mer sånt fansen vill ha. Och det behöver inte handla om Skywalkers hela tiden. Äntligen är Star Wars bra igen!

star_wars_-_rogue_one

Lite oroande dock att Star Wars berättar så lite nytt… Både The Force Awakens och Rouge One har egentligen bara matat oss remixade stories med beståndsdelar vi redan känner till…

Årets skiva
Kent. Då som nu för alltid. Amen. Väldigt stark sista skiva, både i texterna, melodierna och arrangemangen.

Årets Konsert 1
Iron Maiden på Ullevi. Gammal är äldst! Nya albumet The Book of Souls med sina inkariket-scenografi väver en bisarr helhet av gammalt och nytt. En minnesvärd resa med ett sinnessjukt gäng arrangerad av Storno Resor AB. #järngänget2016

im16-2

Årets konsert 2
Kent. Sista sången. Sista gången. Då som nu för alltid.

img_20161217_203431b

Årets grunka
Min nya mobil, OnePlus3T, är vansinnigt cool.
Som tidigare Androidmobiler jag haft, fast bättre, enkelt sammanfattad.

Årets analoga spel
Jag spelar rollspel igen. I små häften. I låda! Mutant: År Noll var bäst genom att vara nytt och gammalt, hemtamt och vilt främmande och fullkomligt underbart. Det har aldrig varit såhär trevligt att svälta och nästan dö i en förbjuden zon!

mutant_ar_noll

Årets digitala spel
Det måste bli PokemonGO. Det kan inte bli något annat spel i år. Väldigt kul. Väldigt beroendeframkallande. Sättet vi spelar på, sättet vi tänker spel på. Så mycket att minnas och att diskutera, när det här har sjunkit in. Hysterin. Fenomenet större än spelet. Kommer folk att fortsätta spela under 2017?

pokemon_fight

Jag tycker AR är betydligt mer intressant än VR, kort sagt.

Inte spelat sådär vansinnigt mycket ”nya” spel till konsol annars, men Batman Arkham Origins har jag nött ganska hårt nu på slutet. Sen har jag köpt en Xbox One också och hunnit spela på den säkert fem gånger.

Årets mediala projekt 1
Nogi på kassettband.
 Serier utan bilder. Precis som de gamla Tintin-kassetterna. Att testa ett annat format och skådespela sina figurer. Se om replikerna höll, i verkligheten.
Skitcoolt, tyckte jag och Stefan. Nästan ingen annan brydde sig.

nogi_cassette

Årets representation
Kul att besöka Retrospelsfestivalen i Malmö med Ångestpel! Träffa typ hela Videospelsklubbegänget.

vsk_gruppbild

Årets mediala projekt 2
Poddar. Överlag. Alla mina poddar. Ångestspelpodden. Lågprisdjungeln. Karlshamns kommunpodd. Gästat Comixpodden. Shit, vad poddar jag gjort 2016… Speciellt under första halvan. En vecka släppte jag tre poddar. Tempot gick ner lite under slutet av året, men jag gillar verkligen poddar, både att lyssna och att producera!

Årets ego-boost
Jättekul att gästa Comixpodden och prata i två timmar om mig själv och mina serier!

Årets serie (som jag har läst)
2016 har jag läst mycket retrojunk! Superman, Batman, Fantomen, Duckula, Robotjägaren, Pellefant, Turtles, He-Man/Masters of the Universe, u name it. Kul att hitta tillbaka till serietidningar som format igen! Det var inte en dag för tidigt. I avdelningen klassiker har jag läst t.ex. Batman: The Killing Joke äntligen. Den var bra! Nytt har jag egentligen bara läst i form av de två nya The Walking Dead-volymer som kommit ut.

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, Skapande/konst, spel, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för 2016 i backspegeln

She’ll always be royalty to me

princess-leia-1

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för She’ll always be royalty to me

Nogi – in english

Ett projekt jag haft i tankarna länge är att släppa mina serier på engelska, för att försöka få ut dem till en större och en mer internationell publik.

Sagt och gjort. Jag började med Nogi nr 1. Jag och Stefan Harrysson har översatt. Petrus Hallqvist har korrläst.

A project I have had in mind for years is to release my comics in english, simply for a chance to reach a bigger audience. I’ve also had non-Swedish-speaking friends and want to share my comics with them.

I start with NOGI part 1: Creation, a 30 page comicbook from 2012.

Nogi is tragicomic superhero, originally created by Stefan Harrysson back in 1986. I frequently borrowed his character in my own comics about Angstman and asked Stefan if I could do a remake of his early Nogi comics from the 80s.

So, here it is… A bizarre re-creation.

Nogi’s cute & kicking ass!

nogi1_eng_grafik
Read the comic NOGI PART 1: CREATION here >>


Publicerat i Digital underhållning, Fanzines, Konst, mina egna serier, roligt och allmänt ovärt, serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Nogi – in english