Simon’s Quest avklarat!

Jag börjar året med att klara Simon’s Quest till NES. Det känns bra. Eftersom jag harvat med spelet en halv evighet fick jag det dåliga svartvita slutet. (Tydligen finns det tre olika slut, beroende på hur bra man spelat spelet) Men jag är nöjd ändå.

simons_quest

Simons Quest (Konami, 1987 – i Europa och Sverige 1990) brukar betraktas som Castlevania-spel-familjens svarta får, men det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom det är mycket bättre än sitt rykte. Ett riktigt bra NES-spel faktiskt, som skruvar fokus mot äventyr och utforskande – snarare än bara action och brutal svårighetsgrad som annars är vanligt.

Visst. Ledtrådarna är hopplösa och mambo jambo. Problemlösningen är fruktansvärt långsökt. Storyn kan vara den dummaste i ett spel någonsin.
Men idag har vi internet när vi kör fast. Jag vill hävda att dessa ingredienser är en del av charmen med spelet idag.

03-468x

Om man bortser från problemlösningen är svårighetsgraden är riktigt human (DET är ovanligt i ett Castlevania-spel) och ganska jämn spelet igenom. Utmaningen är snarare att hitta rätt, än att ha blixtsnabba reflexer och lagom mycket flax. Musiken asspirerar som den bästa chip-metal som skapats. Dessutom är designen, grafiken och boxarten ruskigt fläskig!

sq_cover

På slutet får Simon Belmont lägga rabarber på uppgraderingen Flame whip.
En brinnande piska! Hur tufft är inte det.

Det här inlägget postades i Ångestspel, musik, Recension, roligt och allmänt ovärt, spel. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.