Ikväll ska jag på julbord efter jobbet. I övrigt är jag ganska trött och sleten p.g.a tittat på nya Star Wars-filmen sent igår kväll. Mer om det senare. I lucka 17 får det bli ett nostalgiskt minne som stannat som ett sånt där utkast på bloggen tidigare. Håll till godo.
Var det så vi lät?
Jag spelade i band på gymnasiet. Sommaren mellan nian och gymnasiet drog vi igång i kompisens garage. I början var vi nöjda med att vi åstakom ljud överhuvudet taget. Vi lät. Vi hördes. Det räckte.
Sen gjorde vi en låt. Vi gjorde tre ackordbyten som vi tyckte lät bra, samtidigt som trummisen sjöng med hög speedad stämma över hi-haten. Det var värdelöst med en trummis som sjöng. Det funkade bara i dansband. Det visste vi. Men trummisen var den ende som ville sjunga.
Vi gjorde en låt.
Sedan en till.
Det var kul.
Ljudbilden i garaget var hemsk. Det oljud som strömmade genom vägarna och ut i villaområdet var inte på något sätt att förväxla med musik. Vi plågade två gitarrer, bas och mikrofon genom ett mixerbord och ut i samma stackars två högtalare. Ljudet grötade ihop till en massa. Trummor på det.
Gitarren jag spelade på hade tillhört kompisens farsa. Strängarna var så gamla att de reducerats till ståltråd. Den var omöjliga att stämma, men det spelade ingen roll. Det var ett förlåtande instrument att spela på. Man kunde spela nästan hursomhelst på gitarren. Det lät ändå likadant. Det var inget instrument för musik. det var ett instrument för oljud. Nya strängar var en dyr lyx man inte förstod sig på. Det som varit en bra gitarr på 70-talet dög säkert åt oss också.
Vår första spelning var första gången vi fick chansen att spela med riktigt ljud. Det var i augusti 1996. En liten minifestival, med riktig scen och riktigt ljud. Vår perfekta arena.
På spelningen lånade jag en gitarr jag aldrig hade spelat på innan. Bara en sån sak. Det skulle knappast hänt idag. Allt var kaos. Var skulle vi stå? Vad skulle vi säga? Hur skulle vi göra? Skulle vi mellansnacka?
Vad jag minns från spelningen och när vi tittade på VHS-filmen efteråt var chocken.
Var det verkligen såhär vi lät?
Tydligen.
Vi hade själva ingen aning.
Publicerat imusik, roligt och allmänt ovärt|Kommentarer inaktiverade för Nån sorts julkalender Lucka 17: Var det så vi lät?
Gårdagens pod-postningen var en lucka. Det fattar ni väl? Idag måste det väl nästan bli något Star Wars-relaterat? Fattas bara annat. Spontant. Det får bli en gammal bild, av mig 2000-2001 nån gång. 15 år sedan.
Pond Wars
Ett av mina första riktiga tecknaruppdrag var att illustrera en expansion med Star Wars-tema till Ultra ducks – ett humoristiska brädspel utgivet av den lilla utgivaren Outer Limit Games. Expansionen fick namnet Pond Wars och framsidan blev en parafras på den klassiska bilden som den försvenskade rollspelsvarianten fick. Detta var kring 2001, tror jag om jag inte missminner mig. Det var ett roligt sätt att starta min illustratörsbana på!
Jag hittade faktiskt expansionen med korten nu när jag flyttade och blev lite nostalgisk. De flesta korten bygger på ordvitsar där man på något sätt får in något med ”duck” i namnen, t.ex. Duck Vader.
Ångestspel Star Wars (Nes)
Sen har jag faktiskt gjort en jättebra Star Wars-parodi i form av ett Ångestspelavsnitt för ett par år sedan! På den tiden jobbade jag bara 30% en period och kunde lägga mycket tid på Ångestspel och kunde göra ett nytt avsnitt klart var tredje vecka. Ofta hade jag 2-3 avsnitt igång och lät produktionen löpa parallellt. Det var en fartfylld kreativ period. Synd att jag inte hade HD-växlat då bara. Då hade avsnittet som gjordes då varit snyggare. Men kolla in Star Wars-avsnittet. Och kolla in den igen om du sett den tidigare, vetja!
Ett avsnitt som var en ren fröjd att göra. Där fick jag äntligen möjligheten att göra en parodi/hyllning till rymdsagan jag plöjt ner så mycket tid i. Äntligen fick man göra en egen variant på träning på Dagobah-scenerna.
Sen har jag, ganska nyligen förra året eller så, illustrerat mina gamla webbyråkollegor som Star Wars-figurer på http://www.noisycricket.se/crew
Om någon har missat det… Det kommer en ny Star Wars-film imorgon! Känslorna inför det är uppskruvade till en nivå som inte går att mäta i ord… Vi fans känner kraften flöda genom oss!
Ångestspelpodden 26 är kanske den längsta och mest nördiga podden hittills. Daniel visar och snackar om sin Star Wars-samling. Mest böcker, serier och leksaksgubbar. Det blir ett intensivt snack som tar ungefär en timme.
Medverkande: Daniel Lenneér, Jimmy Bäckström
Speltid: 60 min.
ÅSP26 är inspelad 13 december 2015 i Blueberry Hill Studio (#Lenncave), Ronneby. Inspelad och redigerad av Bara å Bänna Medieproduktion. Ångestspelpodden publiceras också på videospelsklubben.se.
Tappen, bensinstationen i Lerdala, slog igen 2009. Tidigare revs byggnaden och epoken gick definitivt i graven. Skövde kommun äger marken och det ska visst bli nåt busstopp/rastplats där istället.
Jag minns Tappen med nostalgi. Här köpte man godis och folköl, under en period stickade fula mössar med skidåkare på – men också kiosklitteratur (De Överlevande!) och serietidningar (Kalle Ankas Pocket, 91:an, Serie-PAraden, Nintendo Magsinet, Pyton!), små då obetydliga inköp som blev viktiga för mina intressen och framtida yrkesliv. Tappen blev i brist på annat en bärare av kultur.
Här köpte vi solglasögonen till våra gangsterkaraktärer när vi spelade in El Toro Negros II och III och skrev in Tapp-Olle som leveratör av Eyeware i eftertexterna.
Vi valde också baksidan som inspelningsplats, för det var den ”ruffaste” platsen i hela byn vi kunde komma på. En plats det såg lite lagom nedgånget och sletet ut. Det var så nära Lerdala hade en gränd.
Tappens innehavare Tapp-Olle var en känd karaktär i byn under 40+ år, med en märklig skämtsam jargong, trätofflor och ett stort engagemang i byns föreningsliv. Jag skrev en liten text och länkade till en intervju min kompis Christopher gjorde när Tappen slog igen 2009.
Tapp-Olle medverkade faktiskt i den allra första filmen vi gjorde typ 1994 – en konstig dokumentärfilm om Lerdala. Det slog mig nu, när jag skriver detta.
Som en subtil hyllningsgest har jag låtit Tappen och Tapp-Olle leva kvar i min serie om Beskôddarna. I första serien (Beskôddarna Nr 2) där Tapp-Olle introduceras agerar han först bara vägstopp och Postkontor, men han kommer senare att få en viktig, handlingskraftig och – inte minst- varaktig, roll i serien. Jag vill inte spoila – men han kommer att vara med i Beskôddarna Nr 3 och 4 också. Ett stort wrestlingintresse är egentligen den enda karaktärsdraget jag har lagt till seriefiguren. Det finns många referenser i första bilden på den här seriesidan som mina kompisar kan spåra ursprunget till… Troligen är det endast dom som kan det.
Det finns nåt ofräsht kolonioalt med hela grejen när vita män röjer runt i djungel med machete och tropikhjälm. Åtminstone med dagens ögon. Har ni tänkt på det? Och varför alltid khakifärgad uppkavlad skjorta och tropikhjälm? Jag tycker ärligt talat tropikhjälmar och khaki-färgade kläder liksom hör till på något sätt när det ska äventyras i exotiska miljöer och stoppar gladeligen in klyshan i mina filmer och serier. Trots, som sagt, att jag är medveten om att genren kan bli problematisk. Men den problematiken sker väl mest i mötet med lokalbefolkningen i djungeln sen. Så längde den vite man själv raidar i djungeln och bara gör åverkan på blommor och blader är allt frid och fröjd.
Till The Shadow Out of Time lyckades jag till min glädje låna ihop två tropikhjälmar till mina skådisar Åke och Christopher innan ökenscenerna skulle filmas.
Att Christophers hatt var träfärgad istället för gräddvit/ljus doldes effektivt av avsaknaden av färg. Svartvitt eller strypta färger är en räddare i nöden ibland. Vet man att all färg ska fimas behöver man bara ta hänsyn till hur ljus och mörka kläder och props är. Christophers skjorta i scenen är knall-orange, vill jag minnas…
Publicerat imina egna serier, Nörderi, Politik|Kommentarer inaktiverade för Nån sorts julkalender Lucka 13: Tropikhjälmar och klyshor
En – sådär framgångsrik- strategi jag haft för att dra uppmärksamhet till mina ”riktiga” videos (kortfilmer och Ångestspel-avsnitt) har varit att göra små instruktionsfilmer.
Jag tänker att folk söker på Youtube när de behöver fixa och laga gamla TV-spels-grejor och då finns mina instruktionsvideos där som handen i handsken. Jag har märkt att min gamla Nintendo 8-bits-sida Pärlor och pixlar får lite träffar på folk som googlar connectorbyte, men än så länge har jag inte märkt att mina renoveringsvideos varit någon större publikmagnet. Lite synd. För dom är bra.
Kan det vara så att TV-spels-meckande är en ganska smal hobby? Jag har svårt att tro det… Hur kan något vara mer njutbart än att plocka isär och rengöra en NES eller Mega drive liksom?
Nogi är en seriefigur, ursprungligen skapade av Stefan Harrysson, på senare år mest använd av Daniel Ahlgren och mig. Min Nogi har blivit en snällare, gulligare variant av det hårda orginalet. Barnserievarianten, om man så vill.
Såhär ser min Nogi ut när han springer ut för att rädda världen.
Att jag började rita serier med Nogi grundar sig egentligen på att jag plockade in honom (med Stefans tillåtelse) som bifigur i Ångestmannenserien. På den vägen märkte jag, speciellt när jag gjorde strippserien, att han tog över mer och mer av utrymmet. Han var helt enkelt roligare än Ångestmannen!
Såhär såg Stefans orginal-Nogi anno 1984 ut:
Men! Nu till dagens heta stoff. Vad som kanske är mindre (?) känt är att Nogi var ett fartyg från Sölvesborg.
M/S Nogi byggdes för Nils Torvald Thorwaldsen. Oklart när, bilden när hon ser ny ut togs 1962. 66 m lång. 10 m bred. En ståtlig syn.
1968 såldes hon till Partrederi H Carlsson, Hällevik, Stefans farfar. Därefter såldes hon 1974 till Mialtho Cia De Nav, Panama, döptes då om till M/S ALTHOMI. 1978 såldes hon vidare en sista gång till SITRA, Italien, fick då namnet M/S SERTERESA. 1981 utbröt en brand ombord som delvis förstörde fartyget. Det skrotades efter det.
(Obekräftade rykten och skrönor säger att det funnits FLER Nogi-fartyg. Att namnet ”ärvdes”.)
1984 (uppskattningsvis) gör ungdomarna Stefan, Daniel och Andreas serier på pojkrummen i Sölvesborg. Tillsammans bildar de det fiktiva förlaget SLAHAD Comics och gör serier inspirerade av Marvels superhjälteserier. Stefan plockar då upp namnet Nogi till sin superhjälte, från sin farfars båt.
”Nogi” betyder ben på polska. Bildgooglar man det hittar man en massa benfetischistbilder.
Kuriosa i sammanhanget:
Stefan har koppar från M/S Nogi! Han fick dem som arvegods. Hur råa som helst!
Jag har alltid tyckt att den djupt rotade naturromantiken i norsk black metal är något av en gåta. Varför ska man älska naturen i en subkultur som hatar allt, inklusive människor. Höga berg och djupa dalar, fjordar och skogar hyllas i genren. Vad är det djupt ondskefulla i att stå bredbent på ett fjäll, vitsminkad och skreva med en elgitarr?Det här är ingenting jag hittar på. Skolexemplet till naturromatisk black metal är Immortals klassiska video till Blaskyrkh >>, en video jag ständigt återvänder till och ser om med jämna mellanrum. Kanske ett alternativ till Kalle Anka på julfton i år?
Publicerat imina egna serier, musik|Kommentarer inaktiverade för Nån sorts adventskalender: Lucka 10 Black Metal
Idag sticker jag en sväng till Stockholm på en utbildning. Det får bli en matig långblogg som jag redan förbetrett. Det ska handla om…
Ångestspel T2 Terminator 2 Judgment Day (NES)
2015 har varit ett jobbigt år för mig personligen. Sjukdomar och dödsfall och elände och en depression som gjorde mig sjukskriven från arbete under en period. Jag har mått dåligt och skitdåligt och bra i en salig blandning. Dessutom har jag flyttat till hus med allt vad det innebär.
Men jag har åtminstone fått ETT regält filmprojekt gjort under 2015! Det känns bra. Det kan ingen ta ifrån mig. Det har hållit mig uppe. För jag älskar att göra film.
Min recensions-sketch-webb-TV-serie Ångestspel hade rullat fram till sitt artonde avsnitt när jag och Jimmy bestämde oss för att göra Terminator 2-avsnittet.
Vi är båda Terminator-fans, av den gamla skolan. Vi älskar Terminator – film ett och två, hade samma glödande hat-kärlek till NES-spelet Terminator 2 och ville därför att ett avsnitt tillägnat det spelet skulle bli något alldeles extra. Naturligtvis skulle filmerna som vi tyckte om parodieras/hyllas i avsnittet. Det krävde planering, tid och arbete. Möda, svett och tårar.
I mars 2015 började jag filma mig själv och bilder från spelet i lägenheten. Jag hade stolpat ett manus. Jag visste hur det skulle börja och ungefär hur det skulle utveckla sig, men inte hur det skulle sluta. Att tidsresor skulle vara med och att vi skulle träffa upplagor av oss själva kändes givet. Senare under våren filmade vi greenscreenbilderna ett par kvällar på Gymnasieskolan Knut Hahn. Under sommaren och hösten pulade jag med specialeffekter och redigering samtidigt som livet rullade på som vanligt.
I oktober (under en halvdag) spelade vi in de scener där jag och Jimmy var tillsammans i bild. Vi fick flytta runt flyttkartonger i lägenheten för att de inte skulle synas i bild och ställa upp böcker och DVD:er på hyllorna som egentligen var tomma för flytt i det skedet. Uppmärksamma tittare kan nog se att böcker och DVD:er flyttar på sig, men också att mitt hår, skägg och acne varierar kraftigt genom avsnittet. Produktionen pågick nästan nio månader, vilket såklart var överdrivet med det blev så av olyckliga omständigheter. Jag var rädd att vintern skulle sätta käppar i hjulet för utonhusscenerna, men vintern blev väldigt mild. Istället blev det starka solskenet ett problem vid inspelningen av slutstriden. Antingen starkt ljus eller för mörka skuggor vill man INTE ha när man ska filma utomhusscener…
Redigeringen var en mardröm – eftersom avsnittet innehöll så många komplexa delar som skulle passa ihop. Dessutom konflikter mellan för nya filmformat och för gamla redigeringsprogram, problem med ljud som flyttar sig och evighetslånga renderingar. När projektet var klart bestod det av mer än 1000 filer och var 45 Gb tungt.
Stefan Harrysson hoppade in med 3D-effekter (överarbetade ungefär 1000%!) och Christopher Johansson gjorde specialgjord musik för avsnittet – i ”Terminator-anda” – som föll perfekt in i målbilden.
På många sätt är det det ultimata Ångestspelavsnittet som rullar upp… Rigoröst manusskrivande. Rigorös planering. Flest inspelningstillfällen. Nio månaders produktion. TVÅ Daniel, TVÅ Jimmy och en rafflande actionladdad final. Jag möter mig själv. Jimmy dör TVÅ gånger! Det är också det avsnitt som sätter punkt för säsong 3 av Ångestspel. Ja, jag har fallit för frestelsen att kalla varje 6-avsnitts-klump för en säsong. I det här här fallet stämmer det, för Ångestspel avsnitt 18 avslutar 2015.
Avsnittet ser du här:
Det finns det plot holes stora som Grand Canyons… med det skiter jag i. Jag är nöjd med att att avsnittet blev gjort och att jag lyckades rodda en storproduktion under detta stökiga år. Tack till Jimmy, Christopher och Stefan som var med och gjorde det möjligt!
Eftersom produktionen svällde till mer kortfilmsproduktion än webbserieavsnitt satte jag Millroad Film som co-skapare till avsnittet. Även om gränsen mellan Bara å bänna medieproduktion och Millroad Film är hårfin… Det är ju jag och bara jag bakom båda namnen…
Det finns mycket material över som är rätt kul, så det kanske kommer en bakomfilm till avsnittet, vad det lider.
Hur framtiden för Ångestspel ser ut vet jag inte riktigt i dagsläget. Avsnitt 19 och 20 kommer säkert, men det kommer att ske i en ny och lite förändrad form. Så som jag jobbat med T2-avsnittet och några avsnitt innan det har inte varit riktigt hållbart… Det gäller att hitta en nivå när det man gör inte tar över all energi och all tankemöda.
Det var för övrigt inte första gången vi behandlade Terminator och spexade loss i settingen. Till Ångestspelpodden 12 – för ganska exakt ett år sedan – såg title cardet ut såhär. Då snackade vi Terminator Genesis och Arnold vs. Arnold-fighten som vi såg mäkta fram emot. En vän tyckte att jag liknande Eddie Meduza på bilden! Vad säger man om det? Tack…?
Ju äldre jag blivit ju mer har jag gillat att illustrera saker som är fel. Lite fula, lite avvikande, lite skeva.
Det här är en fanart med snäv referens. Eller snäs och snäv… Super Mario är väl typ världens mest etablerade figur, spöar Musse Pigg, sägs det. Här har jag ritat Mario, med färgsättningen från Mario Bros, görande (svengelska!) Super Mario Bros 2:s grej – dvs- dra upp grönsaker. (Vilket i SIG är en väldigt bisarr sak i en spelmekanik! Men tänk på det. Grundmekaniken i Super Mario Bros 2 är att dra upp grönsaker.)
Här är orginal-artworken på Mario Bros, arkadspelet när det portades till Famicom/NES. Se att Mario har marinblå snickarbyxor och mörkrosa tröja… Inte såå stylish!
Nintendo själva har släppt en Amibo med denna retro-Mario i 3D-version. Den är väldigt gullig, komplett med lite för lång spetsig näsa, konstiga knoppar på mössan och det vrånga färgsättningen.
