Lenneér bloggar och poddar

Idag har det varit första april. Då kan man bli lurad. I år har jag inte blivit lurad. Jag har klarat mig. Det kan förstås bero på att jag inte lämnat huset… Förutom för ett snabbt matinköp och en cykelrunda. Ja, jag var lite sliten efter gårdagens utgång. Kroppen protesterar för att man intagit gift… Inte mer än rätt egentligen. ”Rätt åt dig!” säger kroppen till intellektet och så mår man kass… Dagen ägnades åt reinkarnation, kan man säga.
Jag hade tänkt aprilskämta på min blogg. Men nu hann jag inte det. Jag hade tänkt skriva att manuset till Party med Pluto var sålt till ett produktionsbolag som skulle göra film på serien… Men jag kunde faktiskt inte komma på någon svenska skådis som skulle passa för rollen… En bastant bufflig ung man mellan 25 -35… Det finns ingen sån svensk skådis? Och när jag gick och funderade på det var det plötsligt för sent att skämta. Då var det nämligen 2 maj. Internationellt skulle Jack Black funka. Risken är att det hade blivit en helt annan typ av film. Amerikansk highscool typ med snygga ungdomar som ser ut som tagna ur Dressman-reklamen. Men under de omständigheterna hade man nog klarat av att leva med det. Bara hoppas att Hollywood nappar och att Black är ledig…
Sen är det ju faktiskt som jag skrev en annan gång… Vissa saker skämtar man inte om…


Vi gör det sista på Party med Pluto nu… Eller sista och sista. Det kommer att ges en chans till att ”fila hörn”. Men underlag för provtrycket går iväg till Polen imorgon kväll… Om ca en vecka får jag se resultatet. Spännande… Minst sagt…
Jag har även uppdaterat lite smått. Stökat om och lagt till en nya kategori, ”Bloggare”, min länksidan. Det är ju populärt att blogga nu för tiden och jag tänker länka till folk som är snäll eller roliga eller snygga eller länkar till mig. Kolla in!

Skräckserieintervju. Ännu ett långt sammansatt ord då inte visste fanns i det svenska språket. En vän intervjuar en annan vän. Intervjun finns online och genomfördes i kulturens namn. Christopher Johansson intervjuar Johannes Streith och det talas om livsval till följd av en Spindelmannen-tidning 1986, skräckserier, Lovecraft-influenser och källsortering…

Länk till intervjun hittar du här eller genom att trycka på bilden. Du behöver Realplayer för att kunna lyssna.
Christopher kör något av ett ”serietema” på de Skaraborgska kulturradioinslagen nu. Om två-tre veckor ska jag vara med och prata om Party med Pluto. Det blir nog sjukt.

Ingen har väl missat förra årets stora internetkomet Youtube? En gigantiskt arkiv av videoklipp. Youtube is under attack. Jag hörde att de är uppe i rätten nu och blir stämda på löjligt mycket pengar. Jag är rädd att sajten stängs ner för gott eller reduceras kraftigt, att det blir som med Napster ungefär. Paranoid som jag är måste jag där för göra reklam för en Youtube-favorit, medans tid fortfarande finns…
En sak som Youtube har gjort är att göra material som tidigare var nästan omöjligt att få tag på tillgängligt för massorna. Om detta är bra eller dåligt låter jag vara osagt. I det här fallet är det nämligen bra. Nördigt som skam… Men så underbart! Här är ett kollage med den första versionen av öppningen på Star wars: A new hope + en massa bortklippta klipp ur samma film. Här finns det beryktade öppningscitatet från ”Journal of the Whills”, Lukes möte med Biggs Darklighter på rymdakademin och mycket annat som fansen visste fanns men inte sett… Ja, före Youtube alltså… Innan de här klippen fanns på nätet fanns de mig veteligen bara på cd-rom-produktionen Behind the magic och möjligen på någon gammal laserdisc-utgåva.

Luke och polarna hänger vid akademin i Anchorhead.

Det finns en sånd där übernördig datalj att gotta sig åt i klippet… under förutsättning att man är Star wars-übernördig… Ponda babas ”riktiga” arm flimmrar förbi i cantina-bråket. Ok, Ponda Baba är den där varelsen vars haka ser ut som en stjärt och som muckar bråk med Luke i cantinan. Obi-wan försvarar Luke och cuttar armen av Ponda Baba med sin ljussabel. I en svartvit inklippsbild för vi se en ”fen-arm”. Den ”ursprungliga” armen. Armen har nämligen byts ut, minst en gång, men antagligen två gånger.

Ponta Babas ”riktiga” arm… En fena, en hov, en sko… En diiildoo?

Antagligen tyckte någon att fenan var för ful eller otydlig och därför skulle bytas… Varför är det så intressant då? Jo, det här flummiga ”misstaget” fick inte bara vara utan skulle bortförklaras. Allt som någon gång syns i en Star wars-film ”finns” i universumet. Punkt. Och eftersom en aqualish (Det ”folk” Ponda Baba tillhör) en gång skildrats med en fena som arm så fanns det aqualish med fenor. Och bevisligen också med vanliga händer. Lösningen blev att Star wars-universumet fick två varianter av aqualish från samma planet där en variant hade utvecklats från vattenlevande och en som landlevande. Allt för att förklara lemmarna. Allt för att bortkasta en ful-lösning i den första filmen 1977… En detalj som ändå gick de flesta förbi…

Egentligen borde jag blogga om mer värda och relevanta saker… Tex. arbetet med Party med Pluto-albumet. Det blir nästa gång.

Ja, det är faktiskt sant! Det är inget för tidigt aprilskämt. Det finns saker man inte skämtar om…
Det är officiellt nu. Det blev det idag eftersom Serieveckan i Göteborg rullade igång och Tobias och Amanda från förlaget började sprida propaganda. Jag behöver inte vara förtegen längre och hinta om ”häftiga saker i görningen”. Nu ska man bli albumsdebutant, på allvar! Ett album. På förlag. Efter sju år av harvande med fanzines i underjordens hörn! Whiii!
Albumsdebuten sker med en rätt banal realistisk serie som redan gått ut i en mycket liten men uppskattad fanzineupplaga bland vänner och bekanta. Det finns faktiskt ett smakprov här på hemsidan, här>>. Serien, med sin efteranalys, svällde också mot något som nästan kan liknas vid konceptuell konst, läs mer om det här>>. Någonstans kände jag att jag faktiskt skapat något som faktiskt både höll, och underhöll.
Albumet Party med Pluto kommer attt ligga på totalt ca 70 sidor, vara limbunden och ha färgomslag. Huvudserien Party med Pluto har jag slipat och utökat till 48 sidor. (Fanzineversionen hade 38 sidor) Dessutom har jag tecknat en epilog till huvudberättelsen, kallad Samtal om Pluto, som ligger på 8 sidor. Party med Pluto blir det första släppet för Göteborgsbaserade Man av skugga förlag och beräknas landa färdig i slutet av april.

Klicka på bannern för att komma till Man av Skugga Förlags hemsida. Där finns mer info och möjligheten att förhandsboka. Billigare och mer förmånligt blir det inte.

Jag köpte en bok om andra världskriget på bokrean som jag har informations-knarkat den på lediga stunder. Idag tittade jag på Rädda menige Ryan igen, till följd av det. Visst, det skänker mervärde att ha nyligen läst på om den historiska bakgrunden till händelserna i filmen.
Men samma känsla som jag kände när jag såg filmen på bio när den kom, kände jag nu. Det förbryllar mig.
Problem: Det känns inte 40-tal. Det känns 90-tal! Och det irriterar mig.
De har säkert en budget större än ett litet afrikanskt lands samlade BMP. De har autentisk rekvisita, vapen, tanks, likdockor och ruinstäder. Varför vacklar ändå illusionen? Varför köper jag den inte ? Är det för att soldaterna är kända Hollywood-skådespelare? Är det för att soldaterna pratar som de gör, modern amerikansk engelska? Är deras frisyrer fel? Något är fel. Vad?

Har jag blivit hjärntvättad av filmvetenskapen på högskolan? Nej, det går faktiskt bort eftersom jag minns samma att jag tänkte samma sak första gången jag såg filmen, på bio på gymnasiet.
Jag kanske tänker för kritiskt? Kanske är det ett sätt att distansiera sig från det extrema våldet? ”Det är ju bara en film…” Det kan vara så. Men jag tror att det har att göra med hur man kan relatera och tillämpa också.
Jag vet inte hur 40-talet var och jag kan aldrig få en verklig bild. Det enda som finns är gamla svartvita fotografier där alla ser bistra och uppradade ut. Mitt ”titthål” mot det förflutna visar upp en statisk, tråkig och färglös fabricerad verklighet.
Jag är reducerad till att tro på skapade illusioner för att se ett levande 40-tal.
Lika lite som jag kan förstå eller relatera till krigets totala vansinne och kaos kan jag relatera till 40-talets ”vardag”.
Min farmor var i min ålder på 40-talet och kan relatera filmbilder till verkliga minnesbilder från en relevant tisdepok. Inte för att hon var i närheten av kriget eller har nåt intresse av att se en krigsfilm… Det är inte heller min poäng. Vad jag menar; erfarenhet att relatera historien till verkliga upplevelser. Jag är född 1980. Jag kan egentligen bara relatera till 80, 90 och 00-tal. Kanske möjligen lite daterat 70-tal i form av orenoverade intrörer och gamla bilar… Men det är egentligen allt. Vi som är hyfsat unga nu har helt enkelt missat ett häftigt (och skrämmande våldsamt) århundrande.
Man kan inte återskapa historien. Men en historisk film har ju som ambition att återskapa en hållbar illusion av dåtid.
Vad jag är rädd för är att den moderna filmen försöker skapa en för renpolerad yta och missa det som verkligen betyder något. Stämning. Illusion. Som man säger, suspension of disbelief. Jag vill blir lurad. Jag vill sugas med. Det finns filmer med mindre budget, sämre rekvisita och okände skådisar som man faktistk levererar mer på den fronten.

Digitala drömmar kräver digital trygghet. Hårddiskar lever inte för evigt. Det är lätt att tro det, men det är faktiskt en makanisk snurrande apparat som havererar förr eller senare. Hårddiskar håller rekommenderat inte mer än 3-4 år, vill jag minnas… (Fast vår gamla Pentium-etta från 1996 fungerar fortfarande i Lerdala…) Vår stationära har hållt ihop länge och väl därför är jag är rädd att den harvar på sista versen. Ibland får man ett sånt där ångestladdat boot-disk-failure-meddelande när man startar upp, som lök på laxen…
Men nu är det ordning på taket. Så att de… Jag har köpt mig lite trygghet i tillvaron. En liten extern hårddisk på 250 gig där jag kan backupa mina projekt. Det är behändigt att slippa bränna femtioelva skivor och lägga på hög. Det skänker faktiskt trygghet att man kan rädda digitala projekt som tokhavererar genom att alla filer finns på minst två diskar… Kalla mig naiv, men det får mig faktiskt att sova lite bättre på nätterna.
Den lilla rackaren som bär kopior på ALLT av värde…

Jimmy Ahlander gör just nu en uppföljare till sin fantastiska högskoleexamensfilm ”Gnork” från 2005! Definitivt ett projekt värt en ”pimpning” här på bloggen… Arbetet är i full gång och det ser av allt att döma bättre ut än någonsin. Den nya filmen heter ”Gnork och Jakten på Tidens tand”. Det är precis som tidigare stop-motion-animerad barnfilm. Jimmy animerar och gör det mesta på egen hand, Richard Svensson har gjort dockorna den här gången och Runo ”Skrot-Nisse” Sundberg gör återigen berättarrösten. Den underbara karaktären den tyska råttan är glädjande nog med även den här gången (han dog alltså inte i slutet av ettan…).
Jag ser med spänning fram emot resultatet. Det jag sett hittills ser väldigt lovande ut.
Läs mer, se screenshot och animerade snuttar ur filmen och på Jimmys sida>>

Gnork och Råttan på äventyr i stora mörka världen… Ur ”Gnork och Jakten på Tidens tand”.

Nu är jag hemkommen från en längre period uppe i Västergötland igen. Det har varit späkat, trots att jag egentligen inte hade något där att göra… Så kan det gå. Många att träffa och vara social med och en hel del att göra.
En sak gjorde jag i Skövde: Jag har tryckt upp nya baknummer av mina fanzines. Jag kände att lagret började tryta, och det håller inte om jag ska upp till SPX i april och försöka sälja. Fler Breakthrough och ett nytryck av Still standing har jag gjort. Både titlarna finns alltså i lager igen.
Still standing i sin andra tryckning är faktiskt delvis ”reviderad”. Förstautgåvan led av tokdålig kopiering och de allra sämsta tryckorginalken är utbytta mot ditton med bättre svärta. Sedan har jag helt fräckt lagt till serien ”Glasögon” också, eftersom nån tyckte den var bra. Ja, man kan läsa den online också, här >>.
Den andra tryckningen har alltså 44 sidor, och bär på den nya undertiteln ”Ångestladdade vardagsserier. Mest bara sånt från 2004, typ.”.
Andrautgåvan har dessutom ett styvt 160g-omslag (Förstautgåvan fick ett alldeles för sladdrigt 80g-omslag…) som är betydligt mer chock-rosa än det gamla. Kopieringskvinnan som hjälpte mig kommenterade att jag valt en ”tjejfärg”. Där kunde jag kanske dragit igång en intressant färgorienterad genus-debatt, men det lät jag naturligtvis bli. Det hörde liksom inte dit. Det var inte relevant. Ska jag vara helt ärlig och uppriktig ser fanzinet faktiskt rätt gay ut…

Jag funderade allvarligt på att trycka upp nya Lägger ribban också, men ändrade mig efter att jag bläddrat igenom den tidningen. Jag tycker faktiskt inte den är bra för fem öre längre… Det gäller förvisso Still standing också, men där hade jag bestämt mig för ett nytryck innan jag tänkt efter för långt. Japp. Nu finns den, om ni vill ha. Ni som har missat den helt eller ni ”komplettister”. Nya förbättrade och ännu mer chock-rosa andra utgåvan av Still standing, som sagt.

Han kallar sig ”The angry Nintendo nerd” och gör bitska retro-nördiga spelrecensioner som alltid är hysteriska roliga.
Det är naturligtvis en generationsfråga… Jag talar för oss som växte upp med krimelnellt svåra 8-bitarsspel. Herregud, vi slösade praktiskt taget våra liv på skitspel som idag klassas som ospelbara! Speldesigners förr var antingen samvetslösa sadister eller så provspelades de aldrig spelen innan de släpptes.
Mot slutet av förra året tog sig The angry… an spelet ”Double dragon III – The sacred stones”, ännu ett sidoscrollande beat’em up i Double dragon-serien. Det spelet har jag en minst sagt speciell relation till. Vi spelade det maniskt när jag gick på serietecknarskolan i Hofors. Det blev som en social ritual som närdes tack vare interna namn och roliga referenser till allt i spelet kombinerat med kaffe- och folkölsdrickning.
”Nu springer vi till värmestugan”
”Smek honom med nunchakuun!”
”Akta! Supergreken kommer!”
Ja, ni fattar… kanske…
Vi reciterade citat ur spelet och skrattade ihjäl oss åt den sämsta av dåliga spelstorys.
I början klarade vi inte första rummet! Spelet var så svårt och oförlåtande att man som bäst kunde skratta åt eländet. Men efter några måndader av nötande, träning och utarbetande av avancerade strategier hade vi klarat hela spelet. Trots omänsklig svårighetsgrad, frustrerande moment, omspel i oändligheten och ett enda liv lyckades vi bemästra spelet.
I höstas spelade jag det igen hos en kompis. Då dog vi som flugor på den första banan. Då kändes det som cirkeln slöts på något sätt.
Just detta spel slaktar The angry Nintendo nerd brutalt.
Och han har så rätt. Svårighetsgraden. Den lökiga storyn. Engelskan. Bimmy!?
”Double dragon III: The sacred stones” suger jävel! Att påstå något annat vore att ljuga. Ändå har det en speciell plats i hjärtat hos många.
Se den underbara recensionen första del här och dess andra del här.
Sök på ”The angry Nintendo nerd” på Youtube för att hitta alla hans fantastiska videorepotage. Rekommenderas varmt.

Bild från en odödlig sekvens ur den omtalade värmestugan. Ur: Double dragon III – The sacred stones.

Den första mars är det dödslinje för den årliga seriefestivalen i Kemi. Jag och Olof skickar de första 15 stripparna med strippserien Gonzo som vi jobbat lite till och från på under ett drygt år (Ja, det har har inte gått snabbt direkt. Det är ett sånt där ”lågprioprojekt”). Dessutom tänkte jag skicka min ”diskserie” i veckan som bidrag i ”novellklassen”. Det är den serie i Breakthrough som fått bäst och mest feedback, så den får det bli.
Extrem diskbänksrealism och en traditionel strippserie, det känns som en bra kombo. Det kanske är en aning för lite finskt vemod i materialet, men det får duga. Kan man inte vinna juryns gunst med rent spel kanske man kan göra det med ren uttråkning. Det är kanske inte den vattentätaste av planer, men det är åtminstone en plan.
Jag har faktiskt inte skickat något till Kemi sedan år 2000 när jag gick i Hofors. Ja, 7 år sedan. (Då skickade jag überusla ”Rick Räv är hungrig” som man kan hitta här på sidan om man letar lite) Sannolikheten att det leder till något är inte stor, men man måste ju fortsätta sparka så länge man lever…